loading


Skådespelaren och skribenten Rasmus Dahlstedt. Foto: Sofia Drevemo
Skådespelaren och skribenten Rasmus Dahlstedt. Foto: Sofia Drevemo
Konst

Rasmus Dahlstedt: Teatern måste hitta tillbaka till scenkonstens syfte

Kristina I. Kleinert

Skådespelare Rasmus Dahlstedt berättar om sin väg in i skådespelaryrket och om förhållningssätt inom kulturområdet som är kontraproduktiva. Teater har möjligheter att belysa livet, men kan också bli en kanal för det politiskt korrekta.

Jag möter skådespelare och skribent Rasmus Dahlstedt strax utanför Stockholm en varm och solig dag. Ovanför oss cirklar en majestätisk rovfågel och den blir en symbol för vårt samtal som kommer att handla om skapande, frihet och mod.

Rasmus intresse för teater började tidigt och föddes ur ett engagemang för andra människor.

– Jag kommer ihåg att jag redan vid sju års ålder tyckte att det var roligt att skoja med omgivningen, att få folk att må bra och skratta. Med tiden blev jag blyg och generad, så jag slutade att spela teater. Lusten att underhålla och agera låg slumrande i nästan tjugo år.

Rasmus entusiasm väcktes på nytt när han studerade till civilekonom på universitetet, och sista året på utbildningen var han med i studentteaterns uppsättning. Efter examen arbetade han en tid som ekonom, men märkte ganska snabbt att det var ett yrke som inte passade honom. Han sökte istället till Teaterhögskolan i Göteborg och utbildade sig till skådespelare.

– Efter studietiden blev saker mer annorlunda än jag tänkt mig. Någonting förändrades i samhället; politik smög sig in överallt och maktambitioner tog över. En social ingenjörskonst som inte alltid är så välvillig sipprade fram.

Rasmus har uppmärksammats för sin frispråkighet och sin förmåga att använda språket för att belysa nutidens samhälle. Han skyggar inte för att beröra ämnen som antingen är tabu eller som måste hålla sig innanför det politiskt korrekta ramverket. Det gör honom till ett språkrör för människor som inte själva kan eller vågar göra sin röst hörd. Det är inte något han själv valt utan det har blivit så i och med hans engagemang. Förra året gavs hans bok Vitsord ut, där han skriver korta och kärnfulla aforismer med en humoristisk knorr. Rasmus verkar älska språket, både det talade och skrivna ordet.

– Förr hade språket ett kommunikativt syfte och vi tycktes vara överens om att det ägde en skönhet. Nuförtiden används språket ofta för att fördunkla och manipulera. Jag lider av den utvecklingen.

Intresset för språket har medfört att Rasmus bland annat skriver krönikor, recensioner, filmmanus, essäer och dikter. Han håller också på med satir för att synliggöra skeenden och förhållningssätt i samhället och på teaterscenen. För några år sedan skapade han tillsammans med några vänner serien Söders hjältar, där han spelar Pelle Karlsson som vill revolutionera samhället enligt det svenska narrativet.

Skådespelaren och skribenten Rasmus Dahlstedt. Foto: Sofia Drevemo

– Att dagligen tvingas beskåda journalistiska och politiska bedrägerier tar på krafterna. När ondskan förkläs i godhet känner jag ett behov av att beskriva det jag ser, och att stå upp för dem som bespottas och inte finner några försvarare. Det har också till stor del kommit att handla om att stå upp för Sverige. Illvilliga makthavare som försöker hävda att det inte finns någon svensk kultur gör sig skyldiga till ett svek. Min motreaktion blir att påminna om att svenskan är ärans och hjältarnas språk. Vill de få oss att skämmas frammanar jag stoltheten, skändar de flaggan hissar jag den i topp.

Under sin studietid vid Teaterhögskolan tyckte sig Rasmus uppleva ett paradigmskifte. Han märkte bland annat hur hantverksämnena nedprioriterades till förmån för genusrelaterade frågeställningar och projekt.

– Personligen anser jag att det är viktigare att kunna hantverket än att ha rätt åsikter och hudfärg. De skickliga hantverkarna och de duktiga skådespelarna bör stå på scenen. Vad man ska komma ihåg är att teatern idag inte i första hand spelas för åskådarna utan i lika hög grad för kritikerna, bidragsgivarna och kollegerna. Föreställningen får inte väcka anstöt. Det gäller att vifta med rätt flaggor och visa att man är progressiv, för att behålla sin plats på scenen.

Rasmus menar att rekryteringen till teaterbranschen har stora brister och ofta inte tar hänsyn till utbildning och kunskap. Mest angeläget förefaller vara att tillhöra en underprivilegierad grupp och hävda ett upplevt utanförskap.

– Jag kan bara hoppas att det kommer en tid av meritokrati och rättvisa. Vi kan inte låta oss tas som gisslan av nihilister. Det problemet skulle nog kunna avhjälpas om kulturstödssystemet reformerades. Snarare än att pengarna strösslas över den som skriker högst bör incitamentet att tillgodose publikens önskemål stärkas. Den svenska teatern skulle ha nytta av att genomgå en katharsis.

Genom åren har Rasmus medverkat i flera klassikeruppsättningar, och har bland annat spelat Jean i Fröken Julie. Nyligen läste han in Homeros epos Iliaden som ljudbok. Den inom kulturetablissemanget förhärskande synen på det klassiska som patriarkalt, mossigt eller rent av rasistiskt ger han inte mycket för.

– Vi kan inte traska omkring hur länge som helst i det identitetspolitiska moraset. Om du vill spela teater – förkovra dig inom skådespeleri, studera inte vithet. På samma sätt blir du inte arkitekt av att välta statyer. Om du vet med dig att du vurmar för brutalism, varför inte bege dig till Stockholms stadion för att ge den nationalromantiska arenan och dess skulpturer en chans. Konstnären måste kunna höja blicken. Navelskådandet får upphöra nu. Allt behöver inte handla om mig. Där kan klassikerna, som manar till resning, vara behjälpliga.

– Vi har alla förmågan till empati, till att solidarisera oss med varandra. Det fordras inte att vi delar fysiska kännetecken. Fiktionens premiss är att förvandlingen är möjlig. Jag frågade en gång den nu bortgångne skådespelaren Jan-Olof Strandberg vad han ansåg vara en skådespelares viktigaste uppgift. Att osjälviskt ge av sig själv, svarade han. Jag kan bara instämma. Insikten att du är del av en tradition tror jag är värdefull. Teaterrummet är en helig plats där det finns en obegränsad potential för mänsklighet.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading


Skådespelaren och skribenten Rasmus Dahlstedt. Foto: Sofia Drevemo
Skådespelaren och skribenten Rasmus Dahlstedt. Foto: Sofia Drevemo
Konst

Rasmus Dahlstedt: Teatern måste hitta tillbaka till scenkonstens syfte

Kristina I. Kleinert

Skådespelare Rasmus Dahlstedt berättar om sin väg in i skådespelaryrket och om förhållningssätt inom kulturområdet som är kontraproduktiva. Teater har möjligheter att belysa livet, men kan också bli en kanal för det politiskt korrekta.

Jag möter skådespelare och skribent Rasmus Dahlstedt strax utanför Stockholm en varm och solig dag. Ovanför oss cirklar en majestätisk rovfågel och den blir en symbol för vårt samtal som kommer att handla om skapande, frihet och mod.

Rasmus intresse för teater började tidigt och föddes ur ett engagemang för andra människor.

– Jag kommer ihåg att jag redan vid sju års ålder tyckte att det var roligt att skoja med omgivningen, att få folk att må bra och skratta. Med tiden blev jag blyg och generad, så jag slutade att spela teater. Lusten att underhålla och agera låg slumrande i nästan tjugo år.

Rasmus entusiasm väcktes på nytt när han studerade till civilekonom på universitetet, och sista året på utbildningen var han med i studentteaterns uppsättning. Efter examen arbetade han en tid som ekonom, men märkte ganska snabbt att det var ett yrke som inte passade honom. Han sökte istället till Teaterhögskolan i Göteborg och utbildade sig till skådespelare.

– Efter studietiden blev saker mer annorlunda än jag tänkt mig. Någonting förändrades i samhället; politik smög sig in överallt och maktambitioner tog över. En social ingenjörskonst som inte alltid är så välvillig sipprade fram.

Rasmus har uppmärksammats för sin frispråkighet och sin förmåga att använda språket för att belysa nutidens samhälle. Han skyggar inte för att beröra ämnen som antingen är tabu eller som måste hålla sig innanför det politiskt korrekta ramverket. Det gör honom till ett språkrör för människor som inte själva kan eller vågar göra sin röst hörd. Det är inte något han själv valt utan det har blivit så i och med hans engagemang. Förra året gavs hans bok Vitsord ut, där han skriver korta och kärnfulla aforismer med en humoristisk knorr. Rasmus verkar älska språket, både det talade och skrivna ordet.

– Förr hade språket ett kommunikativt syfte och vi tycktes vara överens om att det ägde en skönhet. Nuförtiden används språket ofta för att fördunkla och manipulera. Jag lider av den utvecklingen.

Intresset för språket har medfört att Rasmus bland annat skriver krönikor, recensioner, filmmanus, essäer och dikter. Han håller också på med satir för att synliggöra skeenden och förhållningssätt i samhället och på teaterscenen. För några år sedan skapade han tillsammans med några vänner serien Söders hjältar, där han spelar Pelle Karlsson som vill revolutionera samhället enligt det svenska narrativet.

Skådespelaren och skribenten Rasmus Dahlstedt. Foto: Sofia Drevemo

– Att dagligen tvingas beskåda journalistiska och politiska bedrägerier tar på krafterna. När ondskan förkläs i godhet känner jag ett behov av att beskriva det jag ser, och att stå upp för dem som bespottas och inte finner några försvarare. Det har också till stor del kommit att handla om att stå upp för Sverige. Illvilliga makthavare som försöker hävda att det inte finns någon svensk kultur gör sig skyldiga till ett svek. Min motreaktion blir att påminna om att svenskan är ärans och hjältarnas språk. Vill de få oss att skämmas frammanar jag stoltheten, skändar de flaggan hissar jag den i topp.

Under sin studietid vid Teaterhögskolan tyckte sig Rasmus uppleva ett paradigmskifte. Han märkte bland annat hur hantverksämnena nedprioriterades till förmån för genusrelaterade frågeställningar och projekt.

– Personligen anser jag att det är viktigare att kunna hantverket än att ha rätt åsikter och hudfärg. De skickliga hantverkarna och de duktiga skådespelarna bör stå på scenen. Vad man ska komma ihåg är att teatern idag inte i första hand spelas för åskådarna utan i lika hög grad för kritikerna, bidragsgivarna och kollegerna. Föreställningen får inte väcka anstöt. Det gäller att vifta med rätt flaggor och visa att man är progressiv, för att behålla sin plats på scenen.

Rasmus menar att rekryteringen till teaterbranschen har stora brister och ofta inte tar hänsyn till utbildning och kunskap. Mest angeläget förefaller vara att tillhöra en underprivilegierad grupp och hävda ett upplevt utanförskap.

– Jag kan bara hoppas att det kommer en tid av meritokrati och rättvisa. Vi kan inte låta oss tas som gisslan av nihilister. Det problemet skulle nog kunna avhjälpas om kulturstödssystemet reformerades. Snarare än att pengarna strösslas över den som skriker högst bör incitamentet att tillgodose publikens önskemål stärkas. Den svenska teatern skulle ha nytta av att genomgå en katharsis.

Genom åren har Rasmus medverkat i flera klassikeruppsättningar, och har bland annat spelat Jean i Fröken Julie. Nyligen läste han in Homeros epos Iliaden som ljudbok. Den inom kulturetablissemanget förhärskande synen på det klassiska som patriarkalt, mossigt eller rent av rasistiskt ger han inte mycket för.

– Vi kan inte traska omkring hur länge som helst i det identitetspolitiska moraset. Om du vill spela teater – förkovra dig inom skådespeleri, studera inte vithet. På samma sätt blir du inte arkitekt av att välta statyer. Om du vet med dig att du vurmar för brutalism, varför inte bege dig till Stockholms stadion för att ge den nationalromantiska arenan och dess skulpturer en chans. Konstnären måste kunna höja blicken. Navelskådandet får upphöra nu. Allt behöver inte handla om mig. Där kan klassikerna, som manar till resning, vara behjälpliga.

– Vi har alla förmågan till empati, till att solidarisera oss med varandra. Det fordras inte att vi delar fysiska kännetecken. Fiktionens premiss är att förvandlingen är möjlig. Jag frågade en gång den nu bortgångne skådespelaren Jan-Olof Strandberg vad han ansåg vara en skådespelares viktigaste uppgift. Att osjälviskt ge av sig själv, svarade han. Jag kan bara instämma. Insikten att du är del av en tradition tror jag är värdefull. Teaterrummet är en helig plats där det finns en obegränsad potential för mänsklighet.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024