I juni i år presenterade Myndigheten för kulturanalys rapporten Så fri är konsten: Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten.
Rapporten har blivit uppmärksammad och debatterad för att den belyser en situation som blivit ohållbar i svenskt kulturliv. Den är högaktuell och ger en öppning för en tidigare relativt tabubelagd fråga: hur den kulturpolitiska styrningen påverkar den konstnärliga friheten.
I och för sig har idealet om den konstnärliga friheten stått högt i kurs i den svenska kulturpolitiska debatten, men vad som nu blivit tydligt genom rapporten är att verkligheten ser annorlunda ut. För de flesta kulturskapare är innehållet och slutsatsen i utredningen ingen nyhet, utan i stället en vardag som man tvingas förhålla sig till.
Utredningen är ett regeringsuppdrag och undersöker den kulturpolitiska styrningen på statlig, regional och kommunal nivå. Fokus har legat på bidragsgivningen på statlig nivå och verksamhetsstyrningen på regional och kommunal nivå. Slutsatsen som dras i den över 300 sidor långa rapporten är att det pågår en kulturpolitisk styrning i Sverige som påverkar eller riskerar att påverka den konstnärliga friheten negativt.
De flesta kulturskapare, såväl enskilda som verksamma i en grupp, söker bidrag från Kulturrådet, Konstnärsnämnden eller Filminstitutet för att klara verksamheter och försörjning. Även större kulturinstitutioner har statliga och regionala stöd.
Det är sedan länge känt, speciellt bland kulturskapare, att pengarna är öronmärkta och för att komma ifråga för eventuellt stöd krävs motåtgärder i form av att förhålla sig politiskt korrekt när det gäller aktuella frågeställningar och viktiga politiska ställningstaganden.
Det har inte heller undgått publiken att scenkonsten och kulturen har en politisk styrning och agenda; innehållet och frågeställningarna i produktioner följer trender som är uppenbara. Rapporten fastställer alltså en situation som pågått i Sverige under en längre tid.
I en debattartikel i SvD beskriver myndighetschef Mats Granér och utredare Pelle Amberntsson vid Myndigheten för kulturanalys hur problematisk styrningen är: ”Denna problematik är särskilt tydlig i relation till Kulturrådet som bland annat har i uppdrag att bidra till hållbar utveckling, jämställdhet, mångfald, olika gruppers rättigheter och till kulturens betydelse inom andra samhällsområden.”
De beskriver att Kulturrådet uppmuntras att främja vissa perspektiv i det konstnärliga innehållet och målsättningen är att synliggöra vissa frågor hos allmänheten och förändra normer i samhället. Granér och Amberntsson förtydligar genom att skriva: ”Ett konkret exempel är att bidragssökande till Kulturrådet ombeds beskriva om och hur de tänkt integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, sitt projekt, sin utgivning eller dylikt.”
Som ett svar på debattartikeln träder självaste kulturministern Amanda Lind in och försvarar regeringens långtgående kulturpolitik. Självklart lyfter hon fram det problematiska i en politisk styrning av kulturen, men vill inte kännas vid att det politiskt normativa inte är en allmängiltig sanning utan ett politiskt ställningstagande.
Hon bekräftar svart på vitt den likriktning av åsikter som förväntas vara en självklarhet och en demokratisk skyldighet av såväl kulturskapare som allmänhet: ”Vi behöver inte resa långt bort för att se hur auktoritära ledare nyttjar kulturen och kulturskapare för att främja en agenda av påtvingad nationalism, exkludering och fostrande. Det sker till och med inom våra egna landsgränser.”
Lind använder just de ord och begrepp som förväntas vara en del av kulturlivet idag. Det är ställningstaganden som är politiska, men som blivit en sanning som inte får ifrågasättas eller diskuteras, inte av kulturskapare eller allmänhet. I sin debattartikel poängterar hon friheten som måste finnas för de som arbetar med konst och kultur, men det blir tomma ord när det politiska klimatet kräver något annat.
Så hur kommer vi ur denna cirkel av politisk styrning och likriktning inom svenskt kulturliv? Rapporten kan vara ett verktyg som kan hjälpa till att bryta decenniers fördumning av Sveriges befolkning, och den kan ge argument och styrka till kulturskapare att kunna skapa fritt utan rädsla för repressalier i form av uteblivna stöd.
Förhoppningsvis har rapporten skapat en medvetenhet som kulturskapare med all sin kraft och kreativitet ser till når en större allmänhet, och därigenom spränger cirkelns styrning av den fria tanken och kulturen.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
