Vad skall man göra när barnen bråkar?

– Sluta din pruttskalle!
– Pruttskalle kan du vara själv!
– Aj!
– Mamma, hon nyps!

Upprepade syskonbråk kan få vilken förälder som helst att känna sig irriterad, ledsen och till slut uppgiven. Vad sjutton skall man ta sig till när ungarna bråkar?! Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det, men låt mig först summera mina inlägg om syskonbråk så här långt.

Jag tror att när syskon bråkar med varandra så är det många gånger (men inte alltid) en strategi för att tillgodose behov av:

1. kontakt och uppmärksamhet (”Jag märks, alltså finns jag.”) Länk till inlägg

2. att försvara sitt egenvärde (”Jag är visst viktig och betydelsefull, ta mig på allvar!”) Länk till inlägg

När föräldrar bemöter barnens bråk genom att skälla, förmana, skuldbelägga eller hota blir resultatet många gånger mer bråk (länk till inlägg). Detta beror på att:

1. barnet får uppmärksamhet (får bekräftelse på att bråk är ett effektivt sätt att få kontakt med mamma eller pappa)

2. barnets upplevda egenvärde sjunker när föräldern skäller och förebrår (och syskonbråk är ju som sagt en av barnets strategier för att försöka öka sitt upplevda egenvärde)

Hur kan man då bryta den här negativa spiralen där barnen bråkar, föräldrarna skäller och barnen bråkar ännu mer?

Jag vill börja med att slå fast att jag tycker att (ett visst mått av) syskonbråk är bra! Konflikter är en naturlig del av livet och syskonbråk erbjuder därigenom fantastiska övningsmöjligheter. Ibland hör jag trötta föräldrar uttrycka att det enda de önskar är att barnen slutade bråka. Det önskar inte jag. Konfliktfrihet, både i familjen och i livet utanför familjen, tror jag är en utopi. Vad jag önskar är att barnen lär sig hantera konflikter. Och att de lär sig att göra det med bibehållen respekt, både för sina egna och andras behov.

Mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar är:

– Ta ett djupt andetag, lämna platsen och låt ungarna bråka ifred!

Jag tror att lika lite som vi kan lära barnen att cykla – de måste lära sig att cykla – kan vi lära barnen att lösa konflikter. Det är genom egen erfarenhet som barn lär sig hur det är att vara osams och hur man gör för att komma till en ömsesidigt accepterad lösning. Det är genom att kalla sin syster för ”jävla pucko” som barnet lär sig att förolämpningar sällan bidrar till att lösa konflikter. Det är genom att vägra låna ut sin docka som barnet erfar konsekvenserna av egoism. Det är genom att använda hotelser som barnet lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden, men att det på sikt tenderar att slå tillbaka mot en själv.

Barn är läraktiga. Om vi lär dem att de inte kan hantera sina egna konflikter så slutar de snart att försöka.

Att barnen lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning är alltså det första och rätt självklara argumentet för att låta barnen bråka ifred. Det andra argumentet för att låta barnen bråka ifred är att det är så de lär sig att ta ansvar för sina egna problem och konflikter. En del föräldrar tror att de lär barnen att hantera konflikter genom att ingripa i deras bråk och undervisa dem om ”rätt” och ”fel” och ”hur man gör” och ”hur man inte gör”. Jag ser en uppenbar risk att barnens främsta lärdom istället blir att föräldrarna inte har tilltro till deras förmåga att lösa sina konflikter på egen hand. Jag tror att varje gång en förälder ingriper i barnens bråk uppfattar barnen budskapet: ”jag tror inte att ni klarar av att lösa era egna konflikter”. Det är genom att upprepa det budskapet som man får barn som oavbrutet kommer till föräldrarna med sina konflikter istället för att försöka lösa dem själva. ”Mamma han låter inte mig låna bollen. Visst får han inte ha den själv?!” och ”Pappa han kallar mig för dumskalle! Säg till honom!”. Barn är läraktiga. Om vi lär dem att de inte kan hantera sina egna konflikter så slutar de snart att försöka. Och tvärtom, om vi visar tilltro till deras förmåga att hantera sina egna konflikter så kommer de att fortsätta försöka. Och övning ger som bekant färdighet.

I takt med att föräldrarna överlåter ansvaret för barnens konflikter till barnen själva brukar mängden konflikter också minska.

I många familjer har syskonbråk uppmärksamhetsgaranti och en del barn använder, som jag skrivit om tidigare, varandra som fjärrkontroller till föräldrarna. Att låta barnen bråka ifred är ett effektivt sätt att plocka batterierna ur fjärrkontrollen. I takt med att föräldrarna överlåter ansvaret för barnens konflikter till barnen själva brukar mängden konflikter också minska. Eftersom ingen, varken barn eller vuxna, tycker om att bråka är det här förstås ytterligare ett argument, det tredje, för att låta barnen bråka ifred. (Jag vill betona att samtidigt som föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk kvarstår barnens behov av uppmärksamhet! I den mån föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk bör de alltså vara beredda att möta barnens längtan efter uppmärksamhet på något annat sätt. Men visst finns det roligare tillfällen att uppmärksamma barnen än när de bråkar!?)

Mitt nästa inlägg om syskonbråk kommer att handla om hur vi föräldrar kan stötta barnen i deras konfliktlösning – utan att för den skull lösa konflikterna åt dem.

Nu säger du kanske att ”det här låter ju fint och bra men mina barn slår nästan ihjäl varandra när de bråkar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att låta dem bråka ifred!” Då skall du förstås inte göra det heller, säger jag. Men jag vet också att det finns många syskon som bråkar utan att slåss och att det finns många föräldrar som ingriper vid minsta lilla tecken på gnissel mellan barnen, i hopp om att ”mota Olle i grind”. För dem hoppas jag att det jag skrivit här kan bidra med nya tankar och inspiration!

Mitt nästa inlägg om syskonbråk kommer att handla om hur vi föräldrar kan stötta barnen i deras konfliktlösning – utan att för den skull lösa konflikterna åt dem. Hoppas du vill återvända hit och läsa om det!

Håll utkik efter nästa artikel som kommer på onsdag den 2:a augusti!

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.