De mest beundrade journalisterna brukade vara de besvärligaste för alla med makt – politiker, företagsledare och andra som möjligen inte hade rent mjöl i påsen. Deras kall var att gräva bland dokument, söka svar på frågor och avslöja oegentligheter. Makten fruktade dem, folket älskade dem. De var stjärnor i medierna. Men var är de nu?

Journalisten Per Shapiro intervjuar en annan journalist i sin podcast Folkets Radio och frågar om inte journalisterna hade mer guts förr i tiden. De kommer fram till att det verkar finnas en tyst överenskommelse om vad man inte ska fråga om. Det är just de frågorna som intresserar Per mest. Där finns hans kall. Men det har inte alltid varit så, även om tecknen fanns där. Under sitt första vikariat på radio P4 Örebro, när julefriden lagt sig över Sverige, fick han för sig att han skulle kolla om myndigheterna levde upp till lagens ”absoluta minimikrav” (enligt Justitieombudsmannen) på tillgänglighet: minst två timmar öppet dag före helgdag. Han ringde till Kumla, Hällefors och Hallsbergs kommuner med flera och möttes överallt av telefonsvarare. Till sist ringde han själva JO: ”De har stängt för dagen”, meddelade växeltelefonisten. Det är väl så de trovärdiga journalisterna jobbar? De ställer frågor. Svaren talar för sig själva.

Som så många andra hade Per ingen aning om vad han skulle göra efter gymnasiet. Han följde sitt hjärta och pluggade det ”onyttiga” ämnet filosofi, fick sedan för sig att läsa ryska och att göra det i Ryssland. Där blev han erbjuden att undervisa i svenska på universitet i Kaliningrad. Han blev kvar i fyra år. Fyra år blev det också på en lektorstjänst i svenska i Chisinau, Moldaviens huvudstad. Efter det flyttade han till Riga för att arbeta på Svenska institutet i Lettland. Men frågan kvarstod: Vad skulle han bli? Han funderade på journalist; han hade tolkat åt journalister i Ryssland, men saknade formell utbildning. Med en fil kand i botten kunde han söka en ettårig utbildning på Journalisthögskolan.