Bekännelsegenren har genomgått förändringar över tid, men i grunden speglar denna litterära genre en kamp som försiggår inom de flesta av oss. Frågan är dock om inte självintrospektionen riskerar att bli en hemmablind historia.

Den 28 augusti firade katolska kyrkan den Helige Augustinus festdag. Augustinus var en syndare som omvände sig och senare blev biskop av staden Hippo i nuvarande Algeriet. I den sekulära världen är han mer känd som författaren Augustinus, vars verk Gudsstaten och Bekännelser fortfarande läses som en del av en västerländsk litterär och filosofisk kanon. Med sina bekännelser inledde Augustinus en litterär tradition som vi kan kalla bekännelselitteratur.

Samma dag som den katolska kyrkan firade Augustinus med mässor runt om i världen, meddelade Sveriges Television att den norske författaren Karl Ove Knausgård hade tilldelats årets Leninpris. Beskedet möttes av kritik på sociala medier, och många röster uppmanade Knausgård att tacka nej till priset, inte minst på grund av kopplingen till Vladimir Lenin och hans brutala etablering av enpartistyret och den totalitära kommunistiska Sovjetstaten. Upphovsmannen till priset – som funnits sedan 2009 – är Jan Myrdal, en starkt politiserad författare som har inspirerat Knausgård. Det verk som utpekas som särskilt inflytelserikt för honom är Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, en bok som Myrdal publicerade 1964. ”Jag blir helt utslagen. Myrdals vilja att till varje pris söka sanningen – jag har aldrig läst något liknande”, har Knausgård sagt om Myrdals bok.