Tomas Tranströmer (1931–2015) är förmodligen den siste svensk som får Nobelpriset i litteratur – om man med svensk menar en förmedlare av en specifik inhemsk kultur på det svenska språket. Melankolin. Fåordigheten. Koncentrationen – men också försiktighet, för att inte säga ängslighet. En kärvhet lika självklar som reserverad. Liksom obekväm i själva varat. Här finns inte mycket av sprudlande möten, glädjen i att umgås, skratt eller lyckan i att bara andas in frisk luft. En tystnad – eller kanske snarare ett tigande – trumfar allt. Urbilden för Tranströmers poesi har han nog själv bäst formulerat: En ensam man kör i mörkret ut i skogen, stänger av motorn men låter helljuset stå på. Där sitter han bakom ratten och stirrar in i ett overkligt upplyst träd – samtidigt hotfullt och likgiltigt. Dröm och verklighet går som på ett ut – eller kanske bättre: i gränslandet mellan det ena och det andra förblir poeten. Somliga läser in religiositet, andra en fördunklad psykologi. Högsta verklighet, eller poetisk mystifikation? Helt säkert är att det ibland uppstår magi, orden blir självlysande, men lika säkert är att det inte sällan blir som till ett manér – bilmotorn står på tomgång. Femtio års skrivande, ett tiotal lika tunna som täta diktsamlingar – sammanlagt färre ord än ett partiprogram eller en monolog hos valfri stå-uppkomiker. Poetens ord bär. Det är någonting annat. Men Haiku kunde han inte skriva.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]