Mao Zedongs ”befrielse” av kinesiska kvinnor blev en katastrof
Mao Zedong och hans fjärde hustru, Jiang Qing.


”Kvinnorna håller upp halva himlen”, är ett välkänt citat av Mao Zedong, det kommunistiska Kinas grundare och förste diktator. Det här uttalandet, liksom den socialpolitik som följde, har av vissa samtida observatörer setts som att det åtminstone fanns utrymme för progressivt tänkande under historiens mest blodbesudlade tyrann. Men historien visar något annat.

Kommunistiska rörelser har ofta haft förment feministiska inslag i sin revolutionära agenda, som stått i opposition till de traditionella strukturerna i den ”gamla världen”. I det kommunistiska Kina resulterade emellertid reformerna av äktenskapslagarna och relationerna mellan könen i tragedi och död.

I Kina tillskrivs skapandet av bröllopsriterna guden Fu Xi, som enligt en version av myten var make till Nü Wa, mänsklighetens urmoder. I Handynastin var Konfucius familjefilosofi upphöjd till nationell politik. Det kinesiska ordet för nation – ”guo jia” – en kombination av tecknen för ”stat” och ”familj”.

I det kommunistiska manifestet förespråkar Karl Marx avskaffandet av ”den borgerliga familjen” som enligt honom reducerar kvinnor till ”rena produktionsinstrument”. Han ville avskaffa såväl nationer som familjer, och hans idéer är en föregångare till de tankar om sexuell frigörelse som dök upp i mitten av 1900-talet.

Den ”nya äktenskapslagen”

När Kinesiska kommunistpartiet tog makten 1949 försökte man på alla tillgängliga vis att bli av med den traditionella kinesiska familjen. Mao Zedongs första äktenskap var olyckligt, och han hyste ett rent personligt hat till de gamla sederna. 1950 hjälpte han personligen till när den ”nya äktenskapslagen” skrevs.

Den nya äktenskapslagen har säkerligen betytt mycket för att Maos första tid vid makten fått ett progressivt skimmer över sig. Man avskaffade konkubinsystemet, brudköp och arrangerade äktenskap. Propagandan uppmanade till äktenskaplig frihet.

Men, som Rudolph J. Rummel skriver i boken ”China’s Bloody Century” så ledde den här lagen mellan 1951 och 1955 ”troligen till det största emotionella lidandet i Kina”.

Nya äktenskapslagen, skriver Rummel, ”gällde retroaktivt. Det innebär att miljoner redan existerande äktenskap reformerades, något som partiet genomförde skoningslöst på alla nivåer och via alla organisationer. Arrangerade äktenskap, eller de som innefattade kontantbetalningar, revs ofta upp eller annullerades; miljontals familjer förstördes.”

Dessutom kunde paren bara gifta sig om de fick godkännande av kommunistpartiet. Äktenskap ”hade ’klasskaraktär’ och måste underställas revolutionen. Män och kvinnor med olika ’klasskaraktär’ och ’politisk ställning’ förbjöds därför helt enkelt att gifta sig", skriver Rummel.

Över hela landet uppmanade partikadrerna kvinnor och män att delta i ”kampmöten” mot sina makar eller makor och familjer. Det här var ofta extremt traumatiskt för alla inblandade. Rummel citerar en berättelse från den tiden:

”Det lidande som kampmötena innebar ledde till många självmord, och till och med till mord. Fruar som tvingades klaga på sina män kom hem efter kampmötena och hängde sig. Andra, som gick till kadrerna för att få hjälp att skilja sig, dödades av sina makar när de kom hem. Män hoppade ner i brunnar hellre än att gå till kampmöten.”

Konsekvenserna av vad Rummel kallar ”det rationaliserade äktenskapet” var enorma: nästan fyra miljoner skilsmässor, som påverkade tiotals miljoner människor. Ofullständig statistik från olika provinser över olika perioder då den nya äktenskapslagen genomdrevs visar att den ledde till tiotusentals dödsfall. En kinesisk kvinnoorganisation bedömer att 300 000 människor miste livet i det kaos som följde i lagens spår. Andra talar om upp till en miljon.

Under partiets övervakning

Förutom att hundratusentals dog i processen med att genomdriva de nya äktenskapsreglerna, så stärktes också kommunistpartiets totalitära styre.

Som Rummel skriver så började kommunistpartiet i och med den nya äktenskapslagen att ”dra in så gott som varenda människa under partiets kontroll, samtidigt som den traditionella kinesiska familjens roll som ett separat maktcentrum försvagades kraftigt”.

Partiets propaganda om hur frigörande dessa reformer skulle vara för kvinnor ekade tomt för den som betraktade hur regimens elit, inklusive Mao själv, levde: Otrohet var vanligt, fruar och barn övergavs, och man utnyttjade massor av unga kvinnor, ofta artister i militärens underhållningsgrupper, sexuellt.

1980 uppdaterades den kinesiska äktenskapslagen i enlighet med den nyligen introducerade ettbarnspolitiken. En massiv nationell familjeplaneringsapparat etablerades för att övervaka befolkningen och kontrollera reproduktionen, något som Reggie Littejohn, grundare och chef för Women’s Rights Without Frontiers, menar är ett sätt för kommunistpartiet att stärka sin dominans över kinesiska kvinnor och familjer.

Under det tidiga 80-talet kunde den amerikanske sinologen Steven Mosher genom sina fältarbeten i södra Kina konstatera att familjeplaneringsmyndigheterna genomfört systematiska tvångsaborter även på kvinnor som varit gravida redan innan ettbarnspolitiken infördes. 400 miljoner ”överflödiga födslar” ska enligt partiets egna siffror ha undvikits med den här politiken.

2015, när de negativa demografiska konsekvenserna i form av ålders- och könsobalanser sedan länge varit uppenbara, införde man tvåbarnspolitik, men det innebär alltså inte att man slutat styra medborgarnas reproduktion eller tvinga kvinnor till abort. Organisationen kring familjeplaneringen i Kina har över en miljon anställda.

Vem befriades?

Precis som kommunistpartiets officiella ”stöd” till arbetare och bönder ledde till svältkatastrofer och dödande, så förbättrade den förment progressiva jämlikhetsagendan generellt inte situationen för varken kinesiska kvinnor eller män.

I dagens extremt kommersialiserade Kina har brudköp till och med gjort comeback, något som snarast visar på bristen på kvinnor till följd av ettbarnspolitiken. De flesta vill traditionellt ha en manlig arvinge, vilket lett till att man aborterat kvinnliga foster eller gjort sig av med nyfödda flickebarn på olika sätt. På sätt och vis kan man säga att konkubinsystemet också kommit tillbaka inom den extremt rika politiska eliten, där många partitjänstemän och affärsmän numera håller sig med massor av älskarinnor. Kina har en mycket hög självmordsfrekvens bland kvinnor, och är ett av de få länder där fler kvinnor än män begår självmord.

Framför allt har kommunistpartiet allvarligt skadat den enda samhälleliga institution som kineserna lutat sig mot i tusentals år för att skydda sig mot både naturkatastrofer och tyranniska härskare – familjen.

”Den enskilde kinesen”, konstaterar Rummel, ”hamnade i en ny position, där ingen stod som varken skydd eller medlare mellan honom och partiet.”