För 28 år sedan verkade Kina, tillsammans med Sovjetblocket, vara på randen till politisk förändring.

Det började med högskolestudenter och anställda vid universitet landet över, som demonstrerade för mänskliga rättigheter, slut på korruption och demokratiska reformer, efter att den förhållandevis liberale tidigare kommunistpartiledaren Hu Yaobang dog i april 1989. Miljoner människor över hela landet anslöt sig efter hand.

Trots den omfattande sympatin för rörelsen, och nästan ett årtionde av ekonomiska reformer och social öppenhet, införde Kinesiska kommunistpartiet undantagstillstånd i Peking. Den 4 juni 1989 stormade soldater och stridsvagnar huvudstaden och dödade hundratals, kanske tusentals, obeväpnade demonstranter runt Himmelska fridens torg.

Under de sista dagarna innan undantagstillståndet infördes talade Zhao Ziyang, Hu Yaobangs efterträdare, till studenterna i Peking. Bland annat sade han: ”Vi kom för sent. Förlåt oss. Ni talar om oss, kritiserar oss, det är nödvändigt.”

Tjugo dagar efter massakern på Himmelska fridens torg tvingades Zhao Ziyang bort från sin post och sattes i husarrest. Enligt ”Tiananmen Papers”, en vetenskaplig genomgång av händelserna kring demonstrationerna och massakern, beskylldes Zhao av partiets hökar för att ha legat bakom demokratiprotesterna, men han anklagades aldrig formellt för något brott.

I stället för Zhao satte partiets ledning in Jiang Zemin, en man vars frätande inverkan på kinesisk politik och brutala arv av repression och människorättskränkningar hemsöker partiet än i dag.

Reformerna som kom av sig

Efter ordförande Mao Zedongs död 1976 inleddes Kinas period av ”reform och öppenhet”, vilket släppte lös potentialen hos hundratals miljoner företagsamma kineser. Den galna fanatismen, statsterrorn och svälten från Maos dagar verkade nu tillhöra det förflutna.

Marx, Lenin och Mao tycktes vara på väg ut, och tillväxt och begynnande politiska reformer på väg in. Kommunistpartiets generalsekreterare, Hu Yaobang, tog öppenheten så långt att han sade att inga av Maos idéer längre var relevanta i Kinas ekonomiska modernisering.

I sin text på sajten ChinaFile skriver Gerwitz att om Zhao fått fortsätta att leda Kina är det ”inte alls svårt att föreställa sig att det kinesiska samhället skulle vara mycket mer pluralistiskt, demokratiskt, laglydigt, rättvist och öppet mot omvärlden”.

1987 gick ledarskapet vidare till Zhao Ziyang, en av den reformvänlige Hus lärjungar. Zhao ”prioriterade substansen högre än ytan”, enligt Kinakännaren Julian B. Gerwitz, och detta trots att han var en högt uppsatt byråkrat och hängiven partimedlem. Han hade en vision av ett både rikt och demokratiskt Kina, och ett av hans mer radikala förslag gick till och med ut på att landets regering skulle stå oberoende av kommunistpartiet.

I sin text på sajten ChinaFile skriver Gerwitz att om Zhao fått fortsätta att leda Kina är det ”inte alls svårt att föreställa sig att det kinesiska samhället skulle vara mycket mer pluralistiskt, demokratiskt, laglydigt, rättvist och öppet mot omvärlden”.

Men partiet hade sin egen logik, vilket kunde ses redan innan Hu Yaobangs död och tragedin vid Himmelska fridens torg.

Partiets hökar, inklusive Deng Xiaoping, som var den verkliga källan till makt och politiskt inflytande i Kina vid den tiden, hade tidigare sökt stävja politisk liberalisering, som i kampanjen för att få bort västerländsk ”andlig förorening”. Hu Yaobang var en kontroversiell figur inom partiet, och under senare halvan av 80-talet kom hans fall.

Partikaraktären triumferar

Konceptet ”partikaraktär”, eller ”dang xing” på mandarin, har varit konstant under Kinesiska kommunistpartiets tid vid makten, och har varit ett formidabelt redskap för att säkra kommunistregimens sammanhållning och se till att dess medlemmar samarbetar.

Klasskamp och materialistisk dialektik, den filosofiska kärna i marxism-leninismen som är en del av partiets doktrin, låg bakom massmorden och svältkatastroferna under Mao, och förblev oförändrade under de år som följde. Ekonomisk utveckling, modernisering av rättssystemet och lättnader i de sociala normerna gjorde det möjligt för kineserna att bli rikare och mer materiellt tillfredsställda, men kommunistpartiet behöll sin grundläggande ideologiska karaktär.

Vid en tid då politiska reformer i Sovjetunionen ledde till att samtliga östeuropeiska kommunistregimer föll, innebar kraften i partikaraktären att Hu och Zhao var dömda, trots att de var generalsekreterare – partiets på papperet högsta post.

Zhao Ziyang var inte heller den förste ledaren som rensats ut av partiet. Under den kaotiska kulturrevolutionen, som Mao drog igång på 60-talet, utmålades generalsekreteraren Liu Shaoqi som en ”kapitalistisk profitör”, och trots att han försökte försvara sig med den kinesiska grundlagen blev han 1967 fängslad och torterad, och hölls under omänskliga förhållanden fram till sin död, två år senare.

Chen Duxiu, Kinesiska kommunistpartiets grundare, ville inte använda våld, och föredrog samarbete med den republikanska regeringen som styrde Kina vid den tiden. Han tvingades bort från sin position och uteslöts till sist ur partiet som en ”högeropportunist”.

Efter Himmelska fridens torg

I dag är det inte mycket som återstår av den sociala rörelse som svepte genom Peking, Harbin, Shenyang, Guangzhou, Hefei, Chengdu och andra kinesiska storstäder under våren 1989. Zhao Ziyang levde resten av sitt liv i husarrest, och dog 2005.

Zhaos efterträdare, Jiang Zemin, fortsatte Kinas färd in i kapitalism utan demokrati. Reformernas mål – en transparent statsapparat, lagstyre, större demokratisering och ett mer utbyggt civilsamhälle – förkastades, och pengar och klientvälde blev det giftiga smörjmedlet i Kinas politiska ekonomi.

Partiorganisationen under Jiang bar västerländska kostymer och njöt frukterna av kumpankapitalismen, men man behöll det kommunistiska maskineri som låg bakom massakern på Himmelska fridens torg, såväl som den ideologiska kulturen. Nästa sammandrabbning skulle inte handla om politik, utan om tro.

1999 beordrade Jiang Zemin en totalkampanj för att förinta den kinesiska andliga metoden falungong, som hade blivit mycket populär sedan den introducerades för allmänheten 1992 – över 70 miljoner kineser beräknades utöva den.

Precis som med krossandet av demokratirörelsen 1989 föregicks förföljelsen av falungong av tecken på ökande tryck från partiet, med förtalande artiklar, förbud mot falungongs böcker, och gripanden av 40 falungong-utövare i staden Tianjin i april 1999.

När falungong-utövarna genomförde en fredlig protest vid partiets högkvarter i Peking, tog den dåvarande premiärministern Zhu Rongji emot flera representanter och talade med dem. Men precis som för Zhao Ziyang tio år tidigare visade sig hans handlingar meningslösa.

Jiang Zemin, som kommit till makten i kölvattnet av den blodiga upplösningen av händelserna 1989, såg i falungong något som liknande demokratirörelsen. Han ska ha kallat falungong för ”den allvarligaste politiska incidenten sedan 4 juni” i ett möte med Politbyrån.

Det som följde blev det samtida Kinas mest brutala förföljelsekampanj, med avhumaniserande propaganda, arbetsläger, tortyr och mord på hundratusentals falungong-utövare genom organstölder.