Det finns ett talesätt som lyder ungefär ”Goda gärningar föder goda gärningar”. Det tror jag på. Jag har sett flera exempel på det nyligen och har tänkt på hur lätt det goda kan smitta, och även det dåliga förstås.

Vi äter gärna frukt och bär i familjen, men vi har inga egna fruktträd. Bär hittar vi här och där och äpplen köper vi i affären. Jag vet ju att det finns många som har mer äpplen än de kan ta hand om och därför var det roligt att höra att det finns olika fruktförmedlingar där man kan erbjuda andra att komma och plocka av överflödet. Visserligen har jag inte sett något erbjudande där vi bor, men initiativet tycker jag är bra.

Frikostigt erbjudande

Det plingade till i mobilen:

”Vill ni ha lite goda blå plommon?”

Oj, vad glad jag blev. Det ville vi gärna ha, svarade jag. Medan jag jobbade på funderade jag på hur vi skulle få hem dem, kanske kunde vi ta en liten cykeltur när barnen slutat skolan. Jag jobbade vidare och funderade på vad vi skulle kunna göra med alla plommon. Barnen skulle förstås vilja äta dem bara som de är, men det skulle kanske räcka till att göra plommonremmar också. Medan jag jobbade tänkte jag på en väldigt god plommonpaj som jag inte har gjort på flera år. Plommon och kanel går bra ihop.

Det plingade på dörren. Jag avbröt både jobb och plommonfunderingar och öppnade dörren. I det generösa erbjudandet visade det sig att det även ingick hemleverans. Vännen hade plockat plommon och var nu ute och gladde barnfamiljer i vänkretsen.

Förutom plommonen fick jag en påminnelse om det fina i att dela med sig och att ge till andra. Sedan kommer det ofta tillbaka till en utan att man behöver tänka på det. Det jämnar ut sig, har jag märkt.

Barnen blev jätteglada! Plommonen räckte både till att äta som de var och till att göra godisremmar av.

Tyngande överflöd

Jag började tänka på att rensa i klädförrådet. Där känns det som att vi har ett överflöd som vi kan dela med oss av. Nu har inte vår vän just någon glädje av våra överflödiga kläder, men jag vet att andra kan ha det.

Ett par gånger har jag försökt sälja kläder på olika sajter, men det har gått väldigt trögt. De slantar jag har fått har inte vägt upp tiden det tagit. Därefter har jag lämnat en kasse då och då till second hand-affären i närheten av oss. Då går det snabbt att bli av med sakerna och jag vet att de kommer till nytta. Jag känner mig alltid lättare när jag har blivit av med sakerna.

En smitta

Jag ser att barnen också smittas av goda gärningar. De kan inspireras av en bra berättelse eller av något de är med om.

Vi var på väg hem från skolan nyligen. När vi passerar skolans anslagstavla i närheten av parkeringen ropar 9-åringen till. Det ser precis ut som att det är hans försvunna cykelnyckel som hänger där. Han provar den och det stämmer. Vilken glädje!

Nästa morgon stannar han till innan vi kommit fram till cykelstället på skolan. Han plockar upp något från marken. Det ser ut som två små dagboksnycklar som någon har tappat.

– Vi hänger dem på anslagstavlan så att den som tappat den kan bli lika glad som jag blev, säger 9-åringen med ett stort leende.

Visst kan även dåliga gärningar smitta. Där tänker jag mest på sådant som smyger sig på från omgivningen – genom kollegorna eller kompisarna. Det man förr hade sagt "aldrig" till kanske man en dag själv gör för att ”alla andra gör det ju”. Det kan vara att alltid ta långa fikapauser eller att hänga på något som kompisarna brukar göra, utan att reflektera så mycket över konsekvenserna för andra. Det hände i alla fall mig när jag var yngre. Det berättar jag inte mer om här, men jag har tänkt på att det krävs en bra moralgrund för att komma ihåg vad som är rätt och fel och för att kunna följa det.

Som sagt smittar det också lätt med goda gärningar. Vem som helst jag möter kan inspirera mig till att göra lite bättre; det kan vara en främling jag möter, som med ett leende eller ett ”hej” får mig att göra likadant när jag möter nästa person på min väg. Det kan lika väl vara min man. Det har hänt fler än en gång att jag ser honom städa och göra snyggt någonstans hemma och sedan dröjer det inte länge förrän jag har kommit loss med att rensa i det där stökiga hörnet jag har tänkt på så länge.

Oavsett situationen så känns det alltid bra att välja att göra det där goda.

 

Vildhundarna vill ta elefantungen men mamman ingriper – otrolig urkraft

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?