När man är barn kan det vara spännande med Tomten och tandfén. Det är ju något mystiskt över dem eftersom man inte riktigt vet allt omkring dem. Att som vuxen få ta del av barnens funderingar kan vara både fint och spännande.

– Då var det tandfén!

Jaha? undrar jag, och får förklarat att eftersom varken mamma eller pappa hade tiokronor kvar så borde det ha varit tandfén som lade en tia i glaset med hans tand. Det här med tiokronorna visste han om eftersom han tidigare hade växlat till sig så många tior vi föräldrar hade mot sina sedlar.

Funderingarna kring tandfén kom upp kvällen innan. Han hade tappat en tand och det var dags att lägga sig. Tanden låg i ett glas med vatten och han berättade att han skulle hålla koll på vem som lade dit en peng i glaset. Enligt hans resonemang skulle det inte kunna vara pappa eftersom han inte visste om att 8-åringen hade tappat tanden. Alternativen var då mamma eller den riktiga tandfén.

När vi sedan pratade vidare om saken där på morgonen blev han tveksam igen och bestämde att fråga en kompis om han fick låna hans rörelsedetektor. Den fungerar så att om man skär strålen så låter det och därmed skulle han få veta om det var mamma, pappa eller den riktiga tandfén som kom. Tandfén flyger ju i luften så hon skulle inte röra strålen.

Tyvärr fick han varken låna eller köpa kompisens rörelsedetektor. Istället är planen inför nästa gång att antingen köpa en egen eller om det går att få tag i en boll som kan ligga på golvet och spela in ljudet under natten. Då får han veta:

– Om det låter någonting så vet man att det är du eller pappa. Om det låter så här [fladder] så är det tandfén, hon fladdrar med vingarna. Det är sällan man ser en fé utan vingar.

Hm, undrar om han vet hur tyst jag kan vara.

Den "riktiga Tomten"

Jag minns inte om tandfén fanns i min värld när jag var liten. Däremot fanns ju Jultomten som kom varje julafton. Det brukade vara min farbror som tog på sig en tomtemask och kom in och skojade och delade ut klapparna. Jag minns att jag tyckte att masken var ful. Det var ändå spännande, även fast jag såg att det var någon som klätt ut sig. Så under min uppväxt vet jag inte om det var tal om någon ”riktig tomte”.

Våra barn har vuxit upp med tandfé och någon som har kommit på julafton och utgett sig för att vara ”riktiga tomten”. Jag tycker att det kan vara fint och spännande för barnen att ha det där ovissa, lite magiska att fundera på. Jag skulle inte med avsikt spräcka den bubblan. Däremot är det först nu som jag har stämt av med barnen, på 8, 11 och 12 år, vad de tänker nu och vad de trodde när de var mindre.

Jag frågar 8-åringen om han tror att tomten kommer på julafton. Nja, det vet han ju inte säkert. Ibland kommer ju tomten och ibland är det någon som har klätt ut sig. Han är inte riktigt säker på det där med tomten.

– Det är världens största frågetecken!

Han är nog lite spänd inför julafton och på hur det ska bli. Om det bara är någon som kommer med en tomtemask, eller om det är pappa som kommer, som han ju känner igen, så är det ju lite tråkigt. Han berättar att Tomten har kommit flera gånger; han har kommit till farmor och farfar, och till mormor och morfar. När han kom till mormor och morfar hade han släden med sig, men några renar kunde sonen inte se. Så hur det ligger till är förstås ett frågetecken just nu.

Medan jag pratar med 8-åringen för att höra hur han tänker så deltar 10-åringen från andra sidan rummet. Han slutade tro på Tomten när han var kanske 6 år, men varför det blev så vet han inte. Sedan har han fått höra av pappa att Tomten bara är ett kommersiellt påhitt för att folk ska köpa en massa julklappar. Jag vill gärna att 8-åringen ska få fundera ifred, utan något dråpligt avslöjande från storebror eller någon annan i familjen, så jag ber att få prata med 8-åringen i fred.

Vi pratar vidare om gårdstomtar och hur det var förr, då när det inte fanns lägenheter och folk visste att det var bäst att hålla sig på god fot med gårdstomten. Gjorde man det så hjälpte han till med djuren och annat på gården, men annars kunde han ställa till det.

Även om 8-åringen funderar över julaftons tomte så verkar det inte vara viktigt att han kommer, och jag tror att han mest är nyfiken.

Det är roligt att höra hur barn funderar och upplever saker. Får jag tag i en sådan intressant tanketråd hos ett barn så vill jag inte lägga mig i, utan försöker bara få dem att berätta mer. Det är ju deras alldeles egen upplevelse och att få höra om det är som att öppna en dörr till något färgrikt och spännande.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.