Oavsett väder eller årstid finns det mycket i naturen som är fascinerande och som är värt att upptäcka. Kanske inte just för dessa detaljer i sig, utan för att vi mår bra av att vara i naturen och att känna förundran av vad vi bjuds på där.

Kan det vara så att fler hittar ut i skogen och naturen nu när många inte kan träna på ställen inomhus längre? Jag hoppas det, och att det ger mersmak.

Vi är ofta ute i naturen och på helgens utflykter pratade vi om vad det betyder att kunna uppskatta det vi ser i naturen, att vara nyfiken på vad vi hittar där och att se fram emot mer. I en tid när många kan känna oro och ensamhet ser jag vad naturen kan göra för oss, och även att ha sina glädjeämnen även i en svår tid.

Det spelar ingen roll om man rör sig fort eller långsamt i naturen; man får ändå ny energi och en rensning av sinnet. Jag och 11-åringen rör oss gärna långsamt när vi är ute. Ja, vi kan ju förstås raska på när vi går, men vi stannar rätt ofta så det tar lång tid för oss.

Under helgens turer upptäckte vi flera spännande saker.

Slät och blank eller matt som sammet

Ena dagen var vi till ett arboretum, ett område där man planterat olika träd och buskar från olika platser i världen. Medan 11-åringen gick med kikaren i högsta hugg för att hitta fåglar, och särskilt en taigablåstjärt som vi hört hade setts i området en tid innan, så passade jag på att upptäcka björkarnas trädstammar lite närmare. Nu innan bladen kommit blir ju stammarna mer framträdande.

Vad är det egentligen för vits med att studera trädstammar? Det började med att jag lade märke till hur den nedgående solen fick en brun stam att blänka så vackert. Det yttersta, tunna, på nävern hängde i remsor och fladdrade. Jag kände hur slät och len stammen var och blev nyfiken på fler björkstammar. Det är ju egentligen ingen poäng i sig att veta hur olika trädstammar känns, men att utforska något i naturen så här blir ju en sorts mindfulness, där man släpper andra tankar och låter sig förundras en stund av naturen.

I arboretet finns ett spännande träd från Nordamerika – pappersbjörken, Betula papyrifera. Jag läser på en skylt att namnet kommer av att dess bark är ovanligt vit och att nävern lossnar lätt i vad som liknar pappersremsor. Vanligen används den som bränsle, men den har också haft stor betydelse för Nordamerikas urbefolkning, som använt nävern till kanoter, dosor och andra föremål till hushållet. Artens andra namn är därför kanotbjörk.

Jag känner på stammen, som också är blank och len. Nävern fladdrar mycket riktigt i tunna, vita remsor, och jag ser att andra förmodligen lockats att dra loss av dem. Jag tycker att nävern är mycket vacker i den varma solen, och den har olika ljusa nyanser – i skärt, orange, pärlemorvitt. Jag har faktiskt inte tänkt förut på att det finns näver som är så slät att den glänser.

Sonen hittar inga fåglar och börjar istället upptäcka vad som finns i ett porlande vattendrag. Han hittar stenar som har hål rakt igenom, som matta stenpärlor.

När vi går hemåt ser jag så fina, bruna stammar igen uppe i slänten. Vi lämnar stigen och klättrar rakt upp för att känna och titta på de fina stammarna. Jag frågar 11-åringen om han har känt hur björkstammar känns.

– Jo, jag vet hur björkstammar känns. Jag känner på dem ibland.

Så det där med mindfulness kommer helt naturligt för en del.

De sista björkarna vi klappar om har en matt yta, som känns som sammet. Jag blir vit på fingrarna, som av krita. Vi ser att andra björkstammar har mycket lavar som växer på dem, och som bildar mönster. Det finns mycket att fascineras av.

Videkissar och mossor

Dagen därpå är det tre plusgrader och regn, alltså en perfekt dag för en utflykt. Vi tar med oss jasminte i termos, bananer och dadlar, och förstås våra optiska leksaker. Vi har pratat om en mandarinand som har setts någonstans i stan, vid vattnet, men tänker att det kan vara svårt att hitta den och förresten kan det vara så att den blir tillräckligt uppvaktad ändå. Vi är inga erfarna fågelskådare så vi nöjer oss med att istället åka till ett av traktens  fågeltorn som vi aldrig har besökt.

Vi gillar båda turen genom den stillsamma skogen på väg till fågeltornet. Vi hittar videkissar med regndroppar på.

Väl framme ser vi svanar och knipor, men vi är överens om att skogsturen var det trevligaste på utflykten.

På väg tillbaka kliver sonen av spången för att titta på olika mossor. De kan vara mycket fascinerande på nära håll. Jag tycker det är roligt att se hur han är så förtjust över och intresserad av detaljer i naturen – precis som jag. Jag berättar att jag har en bok om mossor hemma som han kan titta i. Det vet han redan. Han har till och med sett två stycken likadana böcker om mossa i bokhyllan. Jag förklarar att jag och pappa hade varsin innan vi träffades. Det roliga är också att vi har tittat lika mycket i dem, det vill säga inte alls. Vi skrattar åt det.

När vi åker hemåt pratar vi om hur spännande naturen kan vara och hur trevligt det är att vara i den. Vi hoppas båda att det är många andra som också har märkt det.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.