Att uppleva hur barnen blommar; visar hur de bryr sig om andra eller hur de kan fascineras av små, vackra saker, det är sådant som värmer ett föräldrahjärta.

Det är mitt ansvar som förälder att göra mitt bästa för att vägleda våra barn, att förklara, lyssna, introducera, sätta gränser och ge fri lina. Ansvaret är stort, men jag går förstås inte och tänker på det varje dag. Ibland blir jag en tjatig mamma och ibland vet jag inte hur jag ska hantera vissa saker. Men vilken glädje det ger när man som förälder får ”skörda det man har sått”. Det är förstås inte enbart min insats som får barnen med sina olika personligheter att blomma ut, men det är onekligen lätt att känna sig delaktig och stolt när det händer.

Det kan handla om små ögonblick. Det kan handla om att bry sig om andra eller deras fascination över något.

Jag minns en gång när dottern var liten, kanske 5 år. Vi gick på mamma-barndans och det här tillfället skulle vi virvla eller springa omkring på något vis. Plötsligt krockar dottern och en annan flicka. Dottern blev chockad, och rädd att den andra flickan hade gjort sig illa, så hennes första reaktion var att se hur det gick för den andra flickan. Det gick bra, men de blev båda chockade. Jag tyckte att det var fint att se dotterns spontana reaktion.

Vårfågeln och andra mysterier

Häromdagen var det 11-åringen som blomstrade. Vi hade så fint vårvinterväder här och vi ville ut och hitta på något. Vi bestämde oss för att gå en promenad ner till älven för att se hur där såg ut. De andra i familjen var inte så intresserade av att följa med och lika bra var det för då visste vi att vi skulle få vara ute och gå precis så länge vi kände för det.

Sonen berättade att han tycker så mycket om våren för då kvittrar fåglarna så glatt.

När 11-åringen är intresserad av något så verkar han ha ett enormt tålamod. Det är en sådan där fin sak som är rolig att se. Vi ger oss av och han får hitta och bestämma vägen och så pratar vi om allt möjligt. Det är vackert med snön som kom för några dagar sedan, solen skiner och fåglarna kvittrar. Sonen berättar att han tycker så mycket om våren för då kvittrar fåglarna så glatt. Han och hans kompis har lagt särskilt märke till ett fågelläte; de kallar den för Vårfågeln.

När sonen går bredvid i solen och tycker om våren, då tycker jag också mycket om våren.

Vi bryr oss inte om tiden. När han funderar över något så kan jag ostörd förklara och ta exempel. Han skrattar när jag svarar på hans drömmar om att åka till ett exotiskt land genom att berätta hur det kan vara att vara ute och resa. Det är ju inte bara som att titta på djur, natur och sevärdheter på film, utan varje dag ska man hitta ställen att äta på, man får trötta fötter, har olika viljor och stöter på människor som är glada men med mentaliteten ”mañana, mañana”, och så får man vänta. Vi har jätteroligt.

Vi svänger in på en stig ner mot älven. Sonen blir så glad när han hör hur vattnet porlar i ett dike bredvid. Och så hör vi fåglarna. Vårfågeln hörs också. Jag tycker att det låter precis som att den säger ”Titta hit! Titta hit! Titta hit!” med sitt glada kvitter.

Bredvid oss ligger en snötäckt åker. Det glittrar som små diamanter och vi står en stund och bara beundrar hur vackert det är. Sonen pekar på månen som syns fast solen fortfarande är uppe. Det ser ut att snart bli fullmåne. Vi pratar om sådant vi passerar och undrar om videkissarna har kommit här, som de gjort uppe bland våra radhus. Jag njuter av sällskapet och av att sonen går och fascineras av naturen, blommar.

Nere vid älven är det spännande. Vi ser spår i snön på isen. Efter att ha pratat en stund bestämmer sig sonen för att gå ner och prova att gå och titta närmare på spåren. Han går försiktigt och det håller bra. För säkerhets skull kryper han sista biten. Det är inte långt ut, kanske tre meter, och sedan följer han spåren mot land. Jag blir nyfiken och går dit. Solen närmar sig trädtopparna och färgerna är så fina när det glittrar i snön, och så spåren som går igenom, som en tavla. Jag sitter en meter ut på isen och passar på att stanna en stund i den här fina vårvintertavlan.

Sedan är vi nöjda och går vidare. Vi ser ett spännande avtryck i snön från en fågel som flaxat till och lyft. Sonen blir förtjust; det är inte ofta man ser sådana konstnärliga märken i snön.

Vi går och går, pratar och utforskar. Det är roligt att få ta del av hans upplevelser och funderingar. När vi nästan är hemma går vi förbi en buske med några fåglar. Det blir stor glädje när sonen hör att en av dem är Vårfågeln och han ser att det är en talgoxe. Han har löst mysteriet!

Nog är det så att en del av glädjen i att uppleva hur mitt barn fascineras över sådant som jag själv värdesätter och har delat med barnen är att ”skörda det jag sått”, en klapp på axeln. Det är också något riktigt bra att kunna se och ta till sig det vackra och förunderliga i naturen, och att veta vad man mår bra av. Det känns bra att veta att han har det med sig och så klart att se att alla våra barn har en bra grund med sig när de växer upp.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.