När jag tänker tillbaka på sådant vi hittade på med familjen när jag var barn så kan jag leende se att det som blir till minnen och det som uppskattas mest av barnet inte alltid är det som föräldrarna skulle ha gissat när de planerade resan, utflykten eller samvaron. Det här gäller även för mina barn och ibland blir jag riktigt överraskad.

Jag har en minnesbild från en bilsemester i Norge där jag läser en serietidning på norska och vi åker genom en kurva i en by. Det var inget särskilt med det ögonblicket, men det fastnade, inte på en kamerabild, men i mitt minne.

Kanske är det inte det dyraste eller det mest välplanerade som uppskattas mest. När mamma nu på senare år pratar om minnen från resor vi gjort ihop, så kan jag ofta ha helt andra upplevelser. Det är ju egentligen inte konstigt eftersom man har olika perspektiv.

I helgen hade vi en så spännande dag ihop, jag och 11-åringen. På fem timmar hann det hända mycket och vad som skulle vara höjdpunkten för honom kunde jag inte ha gissat innan, eller ens efter.

Folkmusikens värld

Helgen var egentligen helt tom på aktiviteter, men på fredagskvällen väcktes idén om att vi skulle passa på att gå på folkmusikfestival här i stan. Jag hade inte varit där sedan långt innan barnen kom och inte ens tänkt på att gå senare heller. Men nu såg jag en chans till fina samtal med folkmusikentusiaster, och samtidigt att visa något eller några av barnen på folkmusikens varierande värld. Det är alltid roligt att uppleva kultur med barnen.

11-åringen ville följa med och jag gick igenom dagens program för att kunna pricka in några höjdpunkter. Där var både konserter och workshops, alltså där man kunde delta för att själv prova på sång, musik eller dans, under expertens vägledning. Snart hade jag klottrat en lapp full med intressanta punkter att ha som utgångspunkt.

Vi följde inte lappen. Istället fick det bli som det blev. Än var det fullbokat här och än pekade vänner ut att ”Det här ska vi på...”, och då följde vi med dit. Det blev mycket lyckat, med trevliga möten och gott humör hos oss båda. Och det som var höjdpunkten för 11-åringen, det var...ja, var det kanske:

Att han träffade en kompis redan i entrén och sedan en till i slöjdverkstaden? Det var roligt att träffa bekanta där, både kompisar och flera vuxna som han kände igen. Men det var inte det han tyckte var allra bäst.

Ena stunden satt en kompis med, och den andra satt han själv och var fullkomligt nöjd. Han längtade ingenstans.

Att få sitta säkert en och en halv timme i slöjdverkstaden och ta sig an ett litet trästycke som ville bli en träsked med mönster på? Ena stunden satt en kompis med, och den andra satt han själv och var fullkomligt nöjd. Han längtade ingenstans. Det fanns förstås ansvariga vuxna på plats. Själv var jag borta en timme på en workshop, alldeles på egen hand, för att få en flöjtlektion. Det kändes speciellt att lägga tid för mitt eget höga nöjes skull, och det var verkligen roligt att spela tillsammans i gruppen. Min bakgrund som flöjtist är några år med blockflöjt i mellanstadiet. Jag frågade sonen om han ville med, men han ville bara tälja. När jag kom tillbaka hade han gärna suttit kvar längre eftersom han just hade börjat ta sig an ett vedträ som skulle bli något nytt. Jag fick honom med på konsert iallafall, men det här gav honom en nytändning för träsnideriet. Det var ändå inte det här som blev höjdpunkten.

Att få lyssna på folkmusik från hela världen, framfört av ett band med ungdomar som spelade på de mest spännande instrument? Där fanns flera jättestora pukor, klangspel, dragspel och fiol förstås, och en mängd andra instrument. Det var spännande bara att titta på instrumenten. Det var fullt ös när bandet drog igång och sonen fick sätta på sig hörselkåpor, men det lät bra och det svängde om det. Jag visade tummen upp för honom och han svarade med tummen upp. Vi lyssnade på ett par låtar till och jag gjorde frågande tummen upp. Hans tumme pekade åt sidan; han började bli nöjd. När låten tog slut smög vi ut. Det var en spännande upplevelse, men inte det som kom på första plats.

Att få höra vackra röster jojka? Det var en upplevelse att höra jojk-konserten där vi bjöds på olika exempel på vad man kan jojka. Vi har hört jojk förut och även fått prova, men det var speciellt att höra de här två. Artisterna berättade om jojkarna så att vi skulle förstå. Det blev både underhållande och en inblick in i samernas liv. Både jag och sonen gillade det. Men det var inte det allra, allra bästa på dagen.

Att få sitta i en stor konsertsal, med plats för över 1 000 personer, och lyssna på ett folkmusikband som hållit på lika länge som mamma levt? Publiken var välbekant med det här bandet. Här skämtades det och berättades historier, musikerna bytte till nya instrument, och sjöng. Vi skrattade och applåderade. Det var en upplevelse att se de här gamla rävarna på scen och göra folkmusik som var som en blandning av dansband och Euskefeurat. Det var en upplevelse för sonen att vara på en sådan här stor konsert med riktiga proffs. Men det kom inte heller allra högst på listan.

Att få iskallt vatten i en mugg från en vattenautomat? Det var både roligt och gott. Mat hade vi inte riktigt tid för, så upptagna var vi, men det blev flera drickabesök. Sonen verkade inte bry sig om att han var lite hungrig och var så glad och nöjd över allting, så vi bestämde att vi skulle äta efteråt. På ett sådant här äventyr kan gränserna testas, eftersom alla har olika behov. Jag märkte att vi fungerade bra ihop, även om jag visste det redan. Han ger sig inte in i saker om han inte är riktigt intresserad, och då brukar vi ha det mycket fint ihop. Men även om vattenautomaterna var roliga, så var de inte det allra roligaste på dagen.

Att vi hittade några som dansade folkdans som vi kunde titta på en stund? Jag ville visa honom vår traditionella, svenska folkdans så jag letade i programmet för att se var och när någon spelade till dans. På väg till ett sådant ställe skulle vi gå igenom foajén. Där spelade ett folkmusikband, spontant antar jag, och framför dem dansade folk, också spontant. Det här skulle ju duga lika bra som något tänkte jag och ledde sonen upp för foajéns trappa så att vi skulle kunna stå där och ha bra utsikt över de som dansade. Jag är inget dansproffs, men skulle säga att jag har grundläggande kunskaper i de vanligaste danserna. Jag berättade så mycket jag visste och han stod och såg på de dansande paren med glad min. Det här var kul att se! Det här var något av det bästa på dagen.

Men det allra roligaste var de två minuter när jag på den lilla avsatsen i trappen höll honom om armarna och gjorde valssteg åt höger och vänster, en-två-tre!, en-två-tre! Han sken som en sol, så roligt var det. Vedträet som han burit med sig i någon timme hade han lagt ifrån sig och vi hade bra med plats. Det blev dock inte längre än någon minut eftersom musiken tog slut. Det var först när vi var på väg till bilen och jag frågade vad som hade varit bäst som jag förstod att det var det här som var det allra roligaste på hela dagen och kvällen. Jag började fundera på när vi kan hitta tillfällen för oss att dansa mer, förutom hemma.

Själv fick jag flera höjdpunkter. Det var både från punkter på lappen jag skrivit och spontana möten, men det allra bästa var att uppleva allt detta med sonen, på vårt sätt.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.