Hur känns det när jag står framför den där tavlan och varifrån kommer den känslan? Även mitt skapande förmedlar någon känsla till andra och jag tror att det handlar mycket om det sinnestillstånd jag är i när jag skapar.

Vår 13-åriga dotter visar stolt upp dockan hon just gjort färdigt i slöjden. Jag blir glad när jag ser på henne (dockan tänker jag på nu). Hon är välgjord, med långt hår i olika nyanser och med snedbena. Hon har en grå luvtröja, där luvan liksom fluffar upp på ryggen. Munnen är glad. Det är verkligen en jättefin docka och dottern har även gjort alla kläder, och en liten väska till henne, helt för hand. Men det är liksom något mer med dockan som gör mig glad. Det är inte bara munnen som gör henne glad, hon utstrålar (jo, jag vet att det är en docka) att hon är pigg och alert. Hon är på gång och det bubblar i henne, kanske förväntan, och här finns också livslust.

Dottern tycker mycket om pyssel och handarbete, att skapa på olika sätt. Hon har tyckt om att göra dockan och att tänka ut hur hon vill ha den. Hon berättar att allt inte blev som hon hade tänkt, men hon är nöjd ändå – det blev ju bra.

Det här är den känslan jag kan få av dottern ibland.

En liten stund funderar jag på den där utstrålningen dockan har och kommer sedan på det – det här är den känslan jag kan få av dottern ibland. Och det är ju klart att dotterns sinnestillstånd färgar det hon skapar, som dockan i det här fallet. Jag tänker lite mer på det, blir fascinerad, för just så kan hon vara, med det där glada, ohindrade bubblet inuti.

Dockan hon har gjort är en Waldorfdocka. Jag har två sådana från min barndom, men jag har inte gjort någon själv. Mina dockor känns neutrala och deras munnar är som små streck. Jag har hört att det här är något som är typiskt för Waldorfdockor, att de ska vara neutrala så att den som leker med dem kan låta dem ha alla möjliga olika känslor i sin lek. Några sådana instruktioner har de inte fått i dotterns klass och det tycker jag inte heller spelar någon roll. Men kanske blev karaktären hos dotterns docka än mer påtaglig när jag satte henne bredvid mina dockor.

Jag vet inte när jag blev medveten om hur vi färgar våra skapelser med vårt sinnestillstånd, men jag blir påmind om det då och då och kan fundera på till exempel hur den där konstnären var eller hur han eller hon mådde. Det här är intressant att tänka på i allt vi skapar, i konst, musik, det vi skriver, i hantverk och handarbete.

För länge sedan läste jag en bok, där jag tror att den här tanken väcktes. Jag läste inte ens ut boken, men minns starkt en scen där en person lagar mat, som ju också är att skapa. Personen mådde dåligt. Hon rörde ner ilska, mängder med bitterhet och andra negativa känslor, i grytan. Jag minns att det beskrevs länge och ingående. Om jag sedan inte minns fel så smakade maten inte alls bra när sällskapet åt den.

Och nog känns det på smaken när jag blir bjuden på 11-åringens första egna bröd, bakat helt på egen hand, att där är både glädje och stolthet. 

Jag tycker att det här blir särskilt tydligt när jag går på konsert, tittar på konst, eller läser en bok. Efter att jag blivit medveten om det har jag också blivit mer selektiv eftersom det även handlar om vad jag vill färgas av i mötet med olika skapare.

För egen del vill jag gärna lägga mitt hjärta i det jag skapar till andra och jag tänker på vad jag vill ge dem. Om jag skulle stressa när jag gör något så går det ändå aldrig snabbare än när jag är närvarande och ägnar tanken åt mottagaren.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss