I allmänhet är ju svenskar lite rädda för att störa när man inte känner varandra. Då och då har jag hamnat i situationer där det inte varit så och det slår mig hur trevligt det kan bli om man bara vågar ”störa” lite grann.
Oftast är jag själv social och börjar gärna prata med folk som jag inte känner, om tillfället passar. Det brukar alltid komma något tänkvärt ur det. Men jag brukar vara den som inleder.
Här om veckan var familjen på en tillställning med ganska mycket folk, både med sådana vi kände och andra som vi inte kände. När jag kom var jag inte i det där sociala, utåtriktade läget, utan kände mer för att prata med människor jag redan känner. Jag kom lite efter resten familjen, som redan hade tagit plats vid ett bord. Jag kände inte de andra vid bordet så jag nickade bara till dem när jag satte mig. Eftersom vi är fem i familjen tog vi upp de flesta platser vid bordet. Känslan jag hade var att jag satte mig vid min familj och att de andra bara satt där bredvid. De var tre eller fyra personer.
När jag just har satt mig lutar sig mannen, som sitter en stol bort från mig, fram mot mig och hälsar mig välkommen, frågar hur jag mår. Överraskad tackar jag och tycker att det känns trevligt. Men jag funderar lite på vad det är för en person. Det märks att han vill att vi pratar och bekantar oss sällskapen emellan. Inte på ett personligt plan, utan allmänt. Han är mycket vänlig och intresserar sig för oss andra vid bordet. Jag undrar över honom som är så genuint trevlig. Kanske har han inte alla hästar hemma och därför inte tänker på en sådan social kod som att man inte ska störa andra utan vara lagom sval och trevlig?
Vi har det trevligt vid bordet och jag känner hur jag slappnar av i sällskapet. Det känns skönt att det finns någon annan som håller igång samtalet och att jag bara kan hänga med.
De flesta vid bordet blir klara och går. När mannen ska gå lutar han sig fram, ler och tackar så mycket för sällskapet. Jag känner mig lika tacksam, för en varm upplevelse där jag känt mig ompysslad, sedd, utan att jag för den skull varit i centrum.
Jag sitter kvar med sonen och en annan man som tillkommit. Jag känner inte den mannen heller. Han äter och är tyst. Det känns precis så som det brukar göra med ”normala” svenskar. Vi stör inte varandra.
Jag tänker att jag inte vill vara sådan utan ta den vänlige mannen som gott exempel, så jag ställer en fråga till mannen intill mig. Han börjar prata och visst finns det gemensamma nämnare. Ännu en person kommer till bordet och kommer med i samtalet. Vi har lätt att prata och jag får lära mig lite mer om ett område jag inte känner till så bra.
Det blev en trevlig kväll, men inte som något jag hade kunnat förutsäga. Jag bestämmer mig för att ta vara på den där vänliga, avslappnade känslan i den förste mannens öppna välkomnande. Den ska jag plocka fram i liknande sammanhang. Men jag kan inte låta bli att reflektera över min koppling att om man är så där vänlig och inkännande så är man inte helt normal. Visst skulle det vara trevligare och ett varmare klimat om fler kunde vara onormala och våga visa sådant genuint intresse och vänlighet mot främmande människor, utan rädslor.
Det är väl värt att fundera på vad som hindrar oss från att ta det där steget lite oftare i olika sammanhang.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
