På andra sidan tröskeln finns en värld som inte begränsas av hur väl jag behärskar tekniken. Att uppleva att man har förmåga att ta sig dit man vill kan vara en stor känsla, men man behöver vara motiverad och jobba för att komma dit.

Jag hade kunnat vara flöjtist nu, eller pianist, men jag kom aldrig så långt. Nu när dottern övar på sin flöjt försöker jag att uppmuntra henne till att uppleva vad det ger att träna lite mer. Själv kom jag inte så långt. I mina unga dagar, både som flöjtist (blockflöjt i låg- och mellanstadiet) och pianist, övade jag hemma för att klara mina spelläxor. Något annat mål hade jag inte i sikte.

Visst har jag haft stor glädje nu som mamma av de år jag spelade flöjt, men jag har som vuxen förstått att det finns en tröskel när man lär sig något och den kom jag aldrig över. Jag övade på mina läxor för att kunna sätta fingrarna rätt för varje not jag såg i flöjtboken. Den här tröskeln, när tekniken inte längre sätter de största gränserna, och som man behöver komma över för att kunna spela med känsla, den såg jag aldrig ens.

Nåja, jag sörjer inte över att det inte blev någon musiker av mig. Men jag vill berätta för dottern, som har intresse för flöjt, om den här tröskeln och vilken belöning det kan vara att komma över den. Det är liksom då det hela börjar – om man vill. Så jag försöker uppmuntra henne att prova, säg en vecka, att öva extra mycket varje dag, för att se att det ganska snabbt kan bli lättare att spela. Vi får se hur det går med det.

Att komma dit man vill

Min man och jag pratade nyligen om telemarksåkning, som han tycker är jätteroligt. Ett par gånger har han åkt på telemarkskurs för att förbättra sig och han tycker också att det ger bra utdelning. Själv tycker jag inte att det är så roligt att åka ner för samma backar hela dagen. Det är förstås roligt när man kan prata med varandra i liften eller när man fikar, men jag känner att det finns en gräns för hur roligt det där åkandet är.

Det fick mig att börja fundera på vad jag tycker är roligt och varför. Jag frågade också min man om hans telemarksåkning. Han berättade att eftersom han nu inte behöver tänka på tekniken så kan han bara njuta av farten och upplevelsen av att vara ute och i naturen.

Jag tycker att det är roligt med längdskidor, skridskor och cykling. Jag tycker om att uppleva naturen, och att huvudet rensas och när man stundvis får den där meditativa känslan. När jag tänkte vidare kom jag på att jag behärskar de här teknikerna tillräckligt för att inte behöva tänka på hur jag ska göra för att komma dit jag vill. 

Så här handlar det också om att komma över en tröskel. Det måste förstås finnas motivation för att träna så mycket på något att man kommer över tröskeln så att man kan komma vidare på en ny nivå av upplevelse och förmåga. Men det kan nog vara så att just utförsåkning inte är min grej.

Jag minns ett samtal med en porträttfotograf som berättade om just det. Hon sade att hon tidigare hade fått ta många bilder för att sedan välja ut den hon var nöjd med, men nu när hon behärskar teknik och ljussättning behöver hon bara bestämma sig för hur bilden ska vara och så tar hon den bilden.

Tröskeln finns där på många olika områden och jag tycker att det är viktigt för barnen att iallafall någon gång ta den vägen och komma över den för att se vad det kan ge.

Känsla för surdeg

Nu har 11-åringen varit hemma från skolan ett tag på grund av en gammal snuva. Ett par gånger har han med stor beslutsamhet satt igång olika bakprojekt. Han letar upp ett recept och sätter sedan sådan fart att jag knappt hinner med att säga det viktigaste om hur man bakar. Senast ville han göra en egen surdeg och medan den blivande surdegsgrunden började bubbla i skafferiet läste han noga på om bakteori gällande surdegar. Böckerna var så intressanta och hade så bra tips att han log hela tiden medan han läste. När han några dagar senare åt av sitt färdiga bröd, helt gjort på den egna surdegsgrunden, var glädjen stor.

Nu börjar hans resa med att lära känna sin nya kompis, surdegsgrunden, som bor i kylskåpet. Här gäller det att använda näsa och ögon, och förstås lite surdegsteori, för att veta hur kompisen mår, när den behöver matas och när det är dags att baka med den. Att behärska det kan man ha stor nytta av.

När barnens aktiviteter nu har fått ta uppehåll så finns det mer tid hemma; tid som kan användas till att ta sig över en tröskel och få uppleva belöningen av att kunna åstadkomma det man vill. Det kan till exempel vara med en kamera, ett instrument, vid bakbordet, på elljusspåret i skogen, med penna eller pensel och papper.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.