På årets första skogsutflykt upptäcker vi rinnande vatten i olika former och vilken hjälp den kan vara. Skogen har en förmåga att rensa oss på tankar. Här kan vi också stärka vår vilja. Det får barnen på köpet när vi ger oss ut, man vet ju aldrig vad man stöter på.
– Mamma, vi hade ju inte behövt ta med vatten! säger 11-åringen.
Hon har just fångat vattendroppar i munnen från ett draperi av droppar som runnit genom mossa och sand och sedan ljudligt landar i sandtaget i skogen.
Vi smakar alla på vattnet. Det smakar rent och gott, kanske lite järn. Barnen duschar sina ansikten i det strilande vattnet. Det är ett helt äventyr för barnen i sandtaget. Vattnet rinner i rännilar på botten och klättrar man upp på kanten kan man hoppa ner.
Rinnande vatten rensar
Själv tänker jag på ljudet av vattnet. Det låter verkligen mycket och skulle kunna få de flesta att lägga bort sina mobiler och hejda tankar som snurrar.
Man kan tro att det är regn, men faktiskt är det bara vatten som rinner genom marken och ut i det fria.
Sedan jag var barn har jag trivts i skogen och känt att jag mår bra av att vara där. Då är det roligt att få höra att det faktiskt finns de som forskar på skogens välgörande påverkan på människor, även om det känns som en självklarhet.
Under åren har tankarna skingrats och huvudet blivit klarare av löpning och promenad i skogen, av att lyssna på fåglar som jag aldrig tycks lära mig vad de heter och att titta hur mossan ser ut på nära håll. Porlande eller forsande vatten eller ljudet av regnet är också meditativt; det lugnar och rensar i huvudet.
Årets första skogsutflykt
Vi är på utflykt med en annan familj som visar oss till ett av sina grillställen i skogen. Eftersom det fortfarande är en del snö kvar så tar det sin tid att gå kilometern dit. Bredvid skogsvägen forsar smältvattnet fram i diket.
Det snabba vattnet blev en god hjälp på hemvägen när jag och 6-åringen gick tillsammans, men sist av alla. Han satte sig ofta i snön och förklarade att han var såå trött i benen, kanske helt slut. Med tanke på alla korvar han hade ätit och att vi hade varit på samma plats ett bra tag så gissade jag att det nog ändå fanns lite krafter kvar i benen.
Jag försökte lura honom att komma framåt och pekade ner i diket. Vattnet rörde sig åt samma håll som vi skulle.
– Välj en bubbla och spring tillsammans med den, sade jag.
Det fungerade direkt. Fast snön ibland nådde till stövelkanterna på honom så sprang han iväg, ivrig och med blicken fäst mot diket. Han sprang till och med fortare än bubblan.
Några sprintsträckor senare, med pauser emellan, saktade vattnet in. Det verkade nästan tjockt. Då kastade vi i kottar som vi följde tills de fastnade.
Under färdens gång hann vi också med några sånger. Det går ju ofta lättare med det man ska göra om man sjunger samtidigt. 6-åringen gillar att sjunga. Det blev Alla fåglar kommit re´n, Nu är våren kommen (från Saltkråkan) och Vintern rasat. Det är roligt att sjunga med barnen som sjunger så glatt.
Till vissa sånger minns jag delar av andrastämmor som jag lärde mig i skolkören på mellanstadiet. Visst vore det fint om jag kunde hela andrastämman och om barnet jag sjöng med kunde hålla sig kvar i förstastämman, men roligt hade vi i alla fall. Vill vi förbättra skönsången så kan vi alltid titta i sångboken hemma.
Bra för karaktären
Framme vid bilen ursäktade sig en av våra kompisar för att det hade varit mer snö än han hade trott. Det gjorde ju att vi blev borta längre än tänkt. Jag konstaterade att det hade gått bra och känts lite äventyrligt. Kompisen såg också det positiva:
– Ja, det är bra för karaktären. Sedan kan man minnas att man klarade av det.
Det håller jag med om. Det kan vara nyttigt att få utmaningar då och då. Den här gången orkade 6-åringen gå hela vägen tillbaka och 11-åringen hittade en fiffig lösning. Under vandringen hade nästan alla fått in snö i stövlarna, men 11-åringen kom på att sätta plastpåsar på fötterna tills vi skulle gå tillbaka. Så de tomma korvbrödspåsarna kom till dubbel användning. ”Nöden är uppfinningarnas moder” heter det ju, även om vi använt knepet tidigare.