Mammablogg: ”Jo tack, det är lite mycket, hehe”
Solgula kaninservetter, passar utmärkt till påsk eller till ett litet kalas. Foto: Eva Sagerfors


När jag är klar med något så känner jag mig duktig, nöjd med mig själv, värdefull. Det blir lätt att jag tar på mig mer och hittar på fler saker att göra. Jag vill prioritera det som är viktigast, men nu har jag kommit på att även saker jag gör för att hjälpa andra eller för att jag tycker det är roligt, egentligen handlar om att få bekräftelse. Så, dags att jobba bort bekräftelsebehovet så att jag kan få en lugnare tillvaro och finnas bättre till för andra.

Rubriken andas ”Titta, vad duktig och värdefull jag är som har så mycket för mig!” Det är det den här artikeln handlar om.

Vi ordnar kalas för hela klassen och vi är flera familjer som gått ihop för att ha kalas för våra födelsedagsbarn. Vi har delat upp så att vi tar hand om olika saker inför kalaset. Men det krävs lite samordning och vi är inte alla så väl bekanta med varandra.

Det känns roligt, de ser roliga och glada ut. Jag tycker att roligt och glatt passar bra på barnkalas.

Jag har lätt för att engagera mig och ta på mig lite för mycket, så när något sådant här dyker upp vet jag att jag gör bäst i att fokusera på de större sakerna i vardagen och bara engagera mig lite grann, låta någon annan vara spindeln i nätet.

I den klassiska bägaren ryms det mest om jag lägger i de stora kulorna först. Foto: Eva Sagerfors

Kaninservetter – hur många som helst

Ett par av oss ska baka och medan jag sitter och jobbar hoppar det fram en massa idéer. Det är tyst i mailgruppen, ingen spindel tar sig an samordnandet. Jag försöker koncentrera mig på jobbet, men tankarna kommer på dukning och engångssaker. Så låter jag tanken komma, att det där ordnar jag ju lätt, och med ett par barnahänder till hjälp tar det inte mycket tid och så fint det kommer att bli.

Jag släpper jobbet en stund, går och gör en som test, tar kort och sms:ar till den andra mamman:

”Hej, jag kan göra sådana här tygservetter, har ett gult lakan jag kan offra (tvättar dem ju sedan…och återanvänder). Lite påskigt, men kul, vad tror du?”

Det känns roligt, de ser roliga och glada ut. Jag tycker att roligt och glatt passar bra på barnkalas.

Men mamman bekräftar mig inte alls, utan svarar att det är en annan förälder som kommer att köpa alla engångssaker. Det känns som att jag har lagt ner tid i onödan på att komma med en bra idé, dessutom fin och bra för miljön.

Sedan inser jag att detta var ju det bästa för mig, att någon annan fixar så att jag inte tar på mig fler uppgifter.

Sedan inser jag att detta var ju det bästa för mig, att någon annan fixar så att jag inte tar på mig fler uppgifter. Det kommer att ta nog med tid ändå att baka. Det går också upp för mig att bakom välviljan med de roliga servetterna låg det en längtan efter bekräftelse, att de andra föräldrarna skulle komma med beröm över dem. Idén var inte alls så osjälvisk som jag trodde. Jag skrattar åt det hela.

Jag har tre, så duktig är jag

Det är inte det lättaste att balansera det som ska rymmas i vardagen. Så att lägga in extra saker för att jag ska se till att få bekräftelse är ingen bra idé.

När jag lagt de stora kulorna i bägaren så ryms det även en del små kulor. Om jag istället börjar med de små, då ryms inte alla stora. Foto: Eva Sagerfors

Jag har kommit på mig själv flera gånger på senaste tiden med att ha en önskan om bekräftelse när jag egentligen tror att jag gör något för andra. Det bottnar förstås i att jag har lärt mig att jag är värdefull när jag gör saker.

Med jobb, tre barn och engagemang på sidan av så blir det mycket saker. Apropå ”tre barn” så minns jag en middag jag var på för några år sedan. Jag ställde intresserade frågor till mannen bredvid mig. Han berättade att han var gift och hade ett barn. Han frågade mig om jag hade barn och jag svarade att jag hade tre barn. Utan att jag kunde kontrollera det så bubblade en känsla av att vara duktig upp i mig, till och med att jag var duktigare, bättre än vad han var, eftersom jag hade TRE barn. Det är en hel del att stå i med tre barn, mycket att tänka på, lite tid för sig själv och då är man ju så klart jätteduktig. När tanken kom att jag var duktigare, bättre än han, så skämdes jag.

Jag vet förstås att hur många barn jag har eller hur mycket saker jag klämmer in att göra så har det ju inget med mitt värde att göra. Jag vill få bort den där längtan efter bekräftelse, motivationen att göra saker för mig själv, inte för andra.

Att släppa bekräftelsebehovet

Det här har jag varit medveten om i många år och jag är glad att jag är uppmärksam på känslan eller tanken när den kommer. Det lyser ju också igenom när jag gör saker, att det är för att jag själv vill ha något och inte av en genuin välvilja och omsorg för andra.  

I mig finns också en liten oro; ”ska jag bli accepterad eller inte?” och så vill jag inte ha det.

Så hur gör jag för att släppa behovet av bekräftelse? Ett sätt är att vara uppmärksam när jag märker att min avsikt är självisk. Då släpper den och jag kan se vad som istället skulle vara det bästa för den andra personen. När jag utgår från mitt behov av att bli bekräftad så är det inte säkert att det blir så bra för andra.

Ett annat sätt är att slappna av och träna på att vara nöjd och acceptera mig själv så som jag är och inte för det jag gör. Jag vet att det här kan ta tid. Ett invant mönster gör man sig inte av med så snabbt.

Jag hoppas förstås att du som läst detta har fått ut något av det, inte för att jag vill ha bekräftelse, utan för att jag vill ge inspiration.

Hur som helst så kommer vi att ha solgula kaninservetter på det lilla 7-årskalaset, när farmor och farfar kommer. Där är det inte lönt att söka bekräftelse ändå, de är så nöjda hur jag än gör.