I somras samlade jag mer än vanligt i naturen. Genom ett kompisbesök förstår jag vilka varma minnen samlandet av växter, bär och svamp har gett mig. Det är likadant för barnen och det gläder mig särskilt.

– Och där växer det jättemycket nässlor! säger jag och pekar bredvid vägen, ut i det vita.

Vi har långväga besök; min kompis och hennes fästman. Hon undrar om vi plockar till nässelsoppa och jag känner mig lite insnöad. Insnöad på växter alltså. När jag nu tänker på nässlor så är det inte bara de en till två tillfällena som vi gör soppa som jag tänker på. Mest tänker jag på de torkade bladen jag har till te och så minns jag att vi gjorde nässelsmoothie när bladen var små och färska.

Karta för växtsamlare

Vi är ute på vårvinterpromenad, vi pratar om allt möjligt och jag försöker att också tänka på vad kompisarna kan vara intresserade av. Jag märker ju när vi går där längs älven och hemåt att de platser som vi går förbi och som jag lyriskt vill berätta om är mina växtsamlarställen. Jag skulle kunna göra en karta över mina närmaste ställen med nyttoväxter. Men det går ju inte att bara mala på om mitt växtintresse. Jag gestikulerar ner mot älven.

– Här nere är ett så fint utflyktsställe; här kan barnen kasta smörgås i vattenbrynet och leka, och jag samlar växter, säger jag lite generellt.

Förra sommaren var första säsongen som jag samlade växter till te. Det var roligt. Nu dricker jag nässel-te och funderar på hur jag ska blanda ihop det som ligger i de andra burkarna. Rönnblad med bitar av torkat citronskal är en favorit. Det smakar som grönt te med citron.

Fantastiskt hjortronfynd

Jag bjuder inte gästerna på mitt örtte, det har jag helt glömt bort. Istället har jag tänkt på efterrätten. Det blir pannacotta med hjortron. Jag känner mig stolt när jag tar fram bärpåsen ur frysen. Jag frågar vem av barnen som vill berätta om hjortronen. De pratar entusiastiskt i munnen på varandra och våra gäster ser roade ut.

– Det var som en hel åker! förklarar 6-åringen.

Samtidigt berättar 11-åringen hur hon och pappa hade tagit en annan väg från Sagodalen tillbaka till tälten och det var då de såg att det var helt fullt av hjortron!

Jag fyller i berättelsen lite för att det ska bli tydligt att vi hittade dem i fjällen, på vårt vanliga fjällställe precis ovanför trädgränsen. Det var bara det att den här ovanliga gången var vi där i slutet av sommaren och inte i början. Vi hade ingen aning om att vårt fjällställe var ett fantastiskt hjortronställe. Det var en riktig bärlycka för alla i familjen. Så mycket hjortron har barnen aldrig sett.

Det var känslan av att få av naturen, känslan av gemenskap med barnen och andra som var med, som skulle dyka upp som varma minnen när mina ställen låg gömda under en meter snö.

Som tur var hade jag med mig en rulle med fryspåsar i packningen. De skulle vi ha till fötterna om någon stövel blev blöt, så att fot och strumpa höll sig torra i påsen alltså. Vi fyllde alla påsar med hjortron. När vi kom hem stoppade jag allt guld direkt i frysen och här var det nu, mitt på bordet, mitt i vintern. Vilken lyx!

Känslan av natur och gemenskap

Vi har också påsar med lingon och med blåbär i frysen. De lingonpåsar som det även är blåbär i lite här och där påminner mig varje gång jag tar bär ur dem om den speciella utflykten vi gjorde i augusti. Det speciella med den var att vi gjorde den med min pappa och min kusin. Eftersom vi bor i olika delar av Sverige träffas vi inte så ofta. Då känns det särskilt roligt att kunna gå och plocka och småprata med varandra i den ljumma skogen.

Skogen ger ett lugn, tycker jag och vi behöver inte heller prata hela tiden. Det känns fint bara att vara där tillsammans.

När jag samlade växterna, bären och svampen tänkte jag inte på att det inte var mängden som skulle göra mig glad resten av året utan minnet av samlandet. Det var känslan av att vara i, och ta i naturen, känslan av att få av naturen, känslan av gemenskap med barnen och andra som var med, som skulle dyka upp som varma minnen när mina ställen låg gömda under en meter snö.