Mammablogg: "Mamma, ska du ha te i håret?"
Hemplockad teblandning, för kropp och kanske knopp. Foton: Eva Sagerfors


Nya örter har tagit plats hemma hos oss. Örterna har jag till mat, te och ibland i håret. Det är roligt att se hur barnen lär sig vad man kan göra med till exempel nässlor, groblad och rosenblad.

Äntligen fick jag tag i ytterligare några fina plåtburkar att förvara mina torkade växter i. Second hand-affären nära oss hade just fått in ett gäng som jag köpte. Jag var beredd på att där inte skulle finnas några alls eftersom jag tror att sådant går åt snabbt. Och det stämde ju, eftersom jag köpte dem bara en liten stund efter att de kommit upp på hyllan.

De här burkarna ska jag ha nässlor i. De hänger fortfarande på tork och väntar på att bli nerstoppade. Jag pekar på dem där de hänger i torksnurran i ett hörn i vardagsrummet och frågar 6-åringen om han kan gissa vad jag ska ha dem till.

– Soppa! svarar han.

I våras samlade vi nässlor och gjorde både soppa och smoothie av, så det var ju en bra gissning.

– Nej, det här ska bli te, svarar jag, som nästan har glömt sopptiden i början av sommaren. Nu är det te-tid för mig.

En hög burk för pasta passade utmärkt för nässlorna. Jag har fått lära mig att näring, smak och doft bevaras bäst om man förvarar växten så hel som möjligt, så den här burken är bra när bladen ska vara kvar på stjälkarna.

Var hittar jag den rätta smaken?

Det slog mig ganska nyligen hur tokigt det kändes att använda färdiggjorda tepåsar med nässelsmul i, till mitt te, när det växer en massa nässlor alldeles där vi bor. Därför började jag samla och torka.

Upptagen av samlandet och torkandet hade jag inte tänkt på att smaka av förrådet. Men härom dagen blev jag sugen på te och tog ett par nässelblad. Jag tryckte sönder dem ner i en tesil. Det här kändes spännande! Jag har provat förut att blanda hemtorkade saker till te, men upptäckte att det inte alls smakade så mycket som jag förväntade mig. Kanske var det så ändå att det krävdes någon sorts smakförstärkare till blandningen innan det blir ordentligt med smak, tänkte jag.

Här var alltså frågan om de hemtorkade nässelbladen skulle smaka som det "riktiga" téet, alltså det i påsarna. Jag gjorde i ordning téet och smakade... Nässla, alldeles som jag tyckte att det borde smaka. Som relativt ny te-makare kände jag mig belåten. Men, tänkte jag, var det inte underligt egentligen att använda fabriksproducerade tepåsar som standard när jag skulle utvärdera den äkta varan?

Jag lärde mig iallafall att just nässlor smakar så mycket av sig själva att det inte behövs någon smakförstärkare när man ska göra te på det. Nu känns det roligt att testa vidare med andra örter som jag har plockat och torkat.

Rosenblad kan bli både färgglatt och gott i te.

Visst kan man ha te i håret

Evert Taube skrev inget om nässlor i sin visa "Änglamark", men väl om vildrosor, lindblommor och kamomill. Den sången är en av de mest populära just nu i 6-åringens repertoar. Jag vill gärna lära honom om örtavärlden och berättar, mitt i sången, att alla de tre kan man faktiskt göra te på. Han ser intresserad ut. Samma dag vill han prova nässeltéet som jag har gjort i ordning till mig. Visserligen står det nu fortfarande framme på bordet och jag vet inte om han har smakat på det, men intresserad är han iallafall och det glädjer mig.

Senare samma dag får han syn på ett fullt litermått på köksbänken och undrar vad som finns där i. Jag svarar att det är kamomillte. Han blir nyfiken och vill smaka. Jag förklarar att det här téet ska jag ha i håret.

– Va? säger han och skrattar. Ska du ha te i håret?

Jag hade förberett för att tvätta håret och förklarade för honom att det gör håret mjukt. Nässelte kan man också ha i håret, säger jag. Ja, mycket lär han få höra innan öronen trillar av.

Kamomillblommor utlagda på tork. Hittar jag växterna i naturen behöver jag ju inte köpa dem på påse.

Mat kan man också ha i håret

Förresten har jag fått tips av en kompis på en hejdundrande hårtvätt med äggula, yoghurt, citron och öl. Det ska bli spännande att testa. Undrar vad 6-åringen säger om det. Mat i håret...

Själv tycker jag numera inte alls att det är konstigt, om det visar sig vara bra för håret på något sätt. Min kloka hårfrisörska som förespråkar naturliga och ekologiska råvaror till knopp och kropp, säger att hon tycker att man ska kunna äta det som man sätter i håret. Eftersom det går in genom huden verkar det ju vettigt att inte använda något som kan vara skadligt för oss.

Ibland funderar jag på vad man använde förr, kanske för hundra år sedan. Jag ska passa på att fråga en äldre vän vad hon hade till håret när hon var ung. Det finns kanske mer i skafferiet eller naturen som jag vill prova.