Jag och barnen lär oss mer om vad som finns i naturens skafferi. Kirskålen som min mamma alltid bekämpat i trädgården är vi nu tacksamma för i både pesto och sallad. Barnen hjälper mig gärna att samla blad, men det är jag som har svårast att bli nöjd med plockandet.

Härom dagen skulle vi åka till stugan. Jag städade och packade saker och mat. Lite grönsallad ville jag att vi skulle ha med och jag visste att kirskålen hade börjat komma upp. Men vi har ingen hos oss och de jag sett i närheten finns för nära bilvägen. När barnen hörde mina funderingar erbjöd de sig att cykla till skolan för att plocka i skolträdgården. De hade sett att det växte där.

Barnen fick full fart iväg och kom hem med påsen full. Jag kunde fortsätta med packandet i lugn och ro. En del av kirskålen mixade vi med hasselnötter till en pesto som vi hade till middagen.

Kirskålen håller sig bra i en påse i kylen och har fått dryga ut vitkålen till salladen i flera dagar.

Det är roligt att se att barnen gillar att samla ur naturens skafferi.

Knoppar till förrätt

En dag skulle jag tvätta dotterns jacka. Jag gick igenom fickorna och kände något mjukt där i. Det visade sig vara ett gäng ledsna maskrosknoppar.

Den här tiden på året händer det då och då att barnen kommer in med sådana och så steker vid dem i smör. Det blir en mycket god förrätt.

Jag vet inte var de fått idén ifrån, men jag lagar gladeligen till knopparna.

Vi tuggar också på de små, flikiga bladen som hör till röllekan. De växer på marken och påminner om dill.

Krydda vackert för matsmältningen

Harsyra har vi ätit en del av under barnens uppväxt och det är alltid samma glädje när vi stöter på en matta av harsyra i skogen. De plockar och bjuder mig också. Jag gillar den lite syrliga smaken.

Härom dagen var jag på örtvandring med örtexperten Alexandra De Paoli. Hon visade harsyran och tipsade om att lägga med den i matlådan till jobbet. Eftersom det är vanligt med korta lunchraster menade hon att något vackert, som harsyra eller någon ätlig blomma kan få sinnena att reagera och kroppen att förstå att nu kommer här mat som ska tas om hand. Då hjälper man matsmältningen.

Det tyckte jag var ett fint tips. Det passar ju också vid bordet hemma, om det är svårt att fokusera på att äta. Något barn kanske har bråttom med att äta, medan andra är i sin egen värld. Precis som att tända ett ljus på bordet kan ge fokus åt det som händer just nu, så tror jag att något vackert eller överraskande i salladsskålen kan få oss mer närvarande i ätandet. I sommar vill jag gärna lära mig om fler ätliga blommor och blad.

Marsipan i skogen

På örtvandringen fick vi också prova rönnblad som just höll på att slå ut. De smakar bittermandel och Alexandra tipsade om att krydda en kaka med dem.

Jag tycker det är roligt att lära mig om hur vi kan få nytta av det som växer i naturen och vill gärna föra det vidare till barnen.

En kompis till ett av barnen var på besök hos oss och vi gick ut i skogen, jag och alla barnen. Där vi gick på stigen passerade vi små rönnar som höll på att slå ut. Jag såg chansen att lära barnet något intressant och vi stannade till vid en liten rönn. Våra barn och kompisen tuggade på varsitt blad och jag frågade vad det smakade.

– Det smakar marsipan, sa kompisen.

Hon verkade inte så förvånad som jag hade väntat mig och det visade sig att hon redan var bekant med rönnbladen. Jag, som så vänligt skulle dela med mig av mina nyvunna kunskaper till andras okunniga barn, fick sedan veta att dottern redan hållit rönnlektion för sin kompis. Glädjande!

Nässlor

Vi brukar också plocka nässlor till nässelsoppa när de just kommit upp. Då hjälps vi åt att samla i påsar. Det behövs ju en hel del. Barnen tycker det är roligt att samla och hjälpa till. Två av tre barn gillar även soppan.

Förra året blev vi sugna på soppa så tidigt att det inte hade kommit upp tillräckligt med nässlor än. Då hittade vi ett recept på en nässelsmoothie med mandlar. Den blev mycket god och dottern gjorde den flera gånger.

Jag samlar och tappar bort tiden

Det är roligt att samla växter tillsammans, men ibland blir det uppenbart att det är mamman som brinner mest för samlandet. 

Efter att jag hämtat barnen på skola och förskola förra veckan skulle vi göra en liten tur ner till älven. Bara en liten tur på vägen hem. Vädret var så fint och vi hade inte varit där på länge så där fanns mycket att upptäcka.

Jag hittade ett nytt ställe med hallonsnår och stannade för att plocka. Bladen torkar jag för att göra te på. Vi åkte vidare. Barnen fastnade vid än en blomma här och än ett fågelkvitter där. Jag lockade barnen vidare så att vi skulle komma framåt tillsammans. Men så hittade jag plötsligt fler blad jag ville ha till min tebladssamling och vi fastnade igen.

Med en sådan upptäckarglädje hos oss alla tog det en stund att komma hem och middagen blev sen. Men vad gjorde det när vi kände oss fulla av äventyr och fina fynd.