Plötsligt har familjens intresse för fåglar ökat. Kanske började det i vintras när vi tittade på fåglar genom mina föräldrars stora köksfönster. Sedan kom fågelkvittret igång både ute och inne. Nu har vi till och med varit på fågelskådning en gång, fast egentligen tänkte jag att vi skulle titta på grodor.

– Men varför heter den egentligen svart-hake-dopping? Den är ju svart på halsen förstås, men fåglar har väl inte riktigt någon haka?

Så filosoferar jag på inför en pappa som också är i naturreservatet med sina barn. Samtidigt funderar jag på hur fåglar ser ut rent anatomiskt. Jag fick tips om att kika efter svarthakedoppingen på utflykten med barnen och därför nämner jag fågeln när vi möter de andra. De är de enda andra besökarna på platsen den här vardagseftermiddagen.

Jag misstänker att pappan är mer hemma än jag på fåglar. Han berättar att de brukar titta efter svarthakedoppingen och han tycker inte alls att det är konstigt att man säger att fågeln är svart på hakan. Jag känner mig lite okunnig och misstänker att det nog är en term man använder när man pratar om området under näbben på en fågel.

När jag sedan är hemma ser jag i vår nya, stora fågelbok att det stämmer.

På upptäcktsfärd är allting spännande

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle lyssna efter grodor som spelar. Under en kort period spelar, eller låter iallafall, hanarna för honorna. Det är spännande att vara tyst och lyssna åt olika håll.

Men jag anade att vi var sent ute och sa bara att vi skulle på upptäcktsfärd. Det är också spännande. Då har man inga särskilda förväntningar, utan är nöjd med det man hittar, och matsäcken förstås.

Svarthakedoppingen sa jag inget om, och vi såg den inte heller. Men det fanns annat att upptäcka; ett av barnen såg grodägg i vattenbrynet, och en enorm myrstack var högre än pojkarna och beundrades en stund.

– Tänk, det här är ju större än pyramiderna, för dem, sade 8-åringen och tänkte på myrorna.

Mystiska fåglar låter sig inte fångas så lätt

Vi gick upp i fågeltornet och jag hoppades kunna se något spännande på ruggarna ute i sjön. Vi såg sångsvanar, tornseglare och en mystisk fågel som fanns rätt långt bort i sjön.

Jag försökte fånga den med kameran, men det var inte lätt. Jag vet inte om det hade gått lättare med en fin kamera med långt teleobjektiv. Men mitt stora bekymmer var att det inte gick att hålla kameran stilla.

Fågeltornet var i fint skick, stadigt, med en ordentlig trappa. Men med tre barn som går i det så är det aldrig stilla. De var glada och tittade på fåglar som flög förbi och ett speciellt grässtrå som växte nedanför oss.

Jag fick vara nöjd med den bild jag fick, den skulle ändå duga som ledtråd för en letning i fågelboken. Det vore ju roligt att få veta vad det var jag ändå såg.

Vår nya, stora fågelbok innehåller så många som 150 arter, men ingen såg ut som den jag såg. Det är bara att leta vidare. Vi har fler fågelböcker i gömmorna.

Konsten att lära sig många fåglar

Den nya, stora fågelboken köpte jag nyligen till barnen. Den har fina bilder och en spelare så att man kan höra fågelläten samtidigt som man bläddrar i boken. Jag tycker det är ett bra pedagogiskt grepp. Det har hittills aldrig hänt att vi har fört samman en vanlig fågelbok med cd-skivorna med fågelläten.

Mycket riktigt så gillar alla barnen boken. Jag gillar både boken och att barnen gillar boken. Det är trevligt att höra fågelkvitter även inomhus. På en vecka fick vi byta batterier.

Även fast min pappa är fågelkunnig har jag aldrig lyckats lära mig fler fåglar än vad fågelbordet rymmer. För mig har det förblivit ett namnlöst kvittrande, en vacker symfoni, men där jag inte vet namnen på instrumenten. Det vore roligt att kunna namnet på fler, men jag är också nöjd med den okända orkestern. Den gör mig mer medveten om det vackra i naturen och om nuet.

Jag har inte som mål att alla barnen ska kunna namnge 150 fåglar, men jag tycker det är fint att de har intresse för naturen. Det uppmuntrar jag gärna.

Vi har vänner med barn i samma åldrar som våra. De barnen har lärt sig många fåglar när de i perioder har lyssnat på fågelläten när de har somnat. Det hade vi nytta av på en promenad vi gjorde tillsammans.

Pappan hörde då en fågel och funderade på om det kunde vara den eller den fågeln. Han frågade sin 8-åring om det var nummer 27. Ja, svarade hon, och löste så gåtan.

Morgonstund har guld i mund

Härom morgonen när det var dags att ta sig till skolan, dök det upp en välbekant fågel inomhus. Men vi hade inte tänkt tidigare på vad den hette. Den visslar 1-2-1-2 i snabb takt, rätt otåligt. Det var ett tag sedan jag hörde den och jag har flera gånger försökt få den att vara tyst.

Men nu lät den där igen och jag frågade vad det var för fågel som lät sådär.

– Det är stresskråkan, svarar min man skrattandes.

För att få upp tempot lite på morgonen händer det nämligen att han omedvetet visslar en raska-på-melodi. Det brukar inte hjälpa någon och det hjälper inte heller att jag är där och försöker få kråkan att tystna. Men det hjälpte att komma på vad fågeln hette.