Doften av trä och känslan av att kunna skapa med händerna minns jag väl från min uppväxt. Jag blir glad när jag märker att våra barn också upptäckt glädjen i skapandet. Just nu sätter de sig gärna och täljer, för att skapa något till en lek, eller bara för täljandets skull.

Med de allt ljusare kvällarna startar barnen ofta ytterligare ett lekpass efter middagen och det händer titt som tätt att vi får leta efter dem ute när det är dags att lägga sig.

Härom dagen var det 8-åringen som hade försvunnit ur huset efter att vi hade satt igång läggningsproceduren. Nog tyckte jag att jag hade sett honom i pyjamas alldeles nyss. Jag fick syn på honom genom köksfönstret och blev full i skratt. Jag hämtade kameran och smög ut. Han var fullt koncentrerad och reagerade inte när jag satt bakom syrenbusken och tog kort på honom där han satt i stora blomkrukan och täljde.

Mycket riktigt hade han pyjamasen på sig, under overallen.

Jag blir glad när jag ser att barnen har upptäckt glädjen i skapandet, hur de kommer på något de vill göra och sedan arbetar koncentrerat för att nå sitt mål. Det kan vara en nyttig process att hantera misslyckanden, nya mål eller att någon kommer och stör.

Doften av eneträ

Just när det gäller att tälja så minns jag hur jag själv satt i dörren till vedboden i sommarstugan när jag var liten. Det var fint att sitta i den där doften av eneträ, och se ut över trädgården och sjön. Om det regnade hade jag skydd från taket som stack ut, men var ändå utomhus. Jag gjorde smörknivar. Pappa lärde oss att göra några olika varianter.

Jag började från ett stycke en och täljde fram en grov form till en smörkniv. Jag minns doften när jag tänker på det. När jag sedan täljde vidare hände det ibland att en bit gick av och det fick bli en annan modell på smörkniven.

Medan jag arbetade fram den ur trästycket brukade jag tänka att smörkniven redan fanns där inne och att jag med varsam hand bara hjälpte den ut. Sedan kunde jag arbeta länge med olika sandpapper för att få den så len som det bara var möjligt. Jag kände med kinden om den kändes klar. Det krävdes förstås tålamod, och hade jag inte det fick jag välja mellan att få en mindre len smörkniv eller att fortsätta en annan gång.

Glädje, ansvar och inspiration

Våra barn har börjat tälja så smått i förskoleklassen, när fröknarna är med. Sedan får de egna knivar av oss när de fyller sju.

Det är ett skapande med ansvar. När man själv får hålla i och använda den vassa kniven, då känns det att man blivit stor.

Det kan bli allt möjligt av pinnarna; en grillpinne förstås, en mönstrad pinne, små bestick, en sälgpipa, eller bara en pinne. Barnen bryter inte från växande träd utan letar efter träd och grenar som har sågats ner eller har fallit. Det är ett sätt att bli kompis med naturen.

Nu går det att leta sälg och prova att göra sälgpipor av den. Om den har börjat sava så kan man få barken att lossa på pipan och det går att spela olika toner. Vi gjorde dem första gången förra året, när 8-åringen var ganska ny på att tälja. Nu längtar han efter att få göra en igen.

Välmående av natur och hantverk

Jag vill gärna att barnen får en bra relation till naturen och trivs där. Vi är nog många som märkt att man mår så bra av att vara i naturen. Det finns också forskning som bekräftar det, om det inte vore nog med den egna upplevelsen.

Nyligen mötte jag en man som är bland annat möbelsnickare. Han berättade om hälsoeffekterna av att arbeta med trähantverk. För att sprida intresset för och glädjen i att tälja har han startat ett koncept där man kan köpa startlådor för täljning och även prenumerera på lådor med färska, vakuumförpackade träbitar och täljuppgifter med instruktioner. Vilken grej!

Det tycker jag är en suverän present för någon som redan "har allt". Mitt eget pyssel med trä nu för tiden blir nästan uteslutande tillsammans med och för barnen. Men i somras tillverkade jag ett par tvålfat av enpinnar. De blev väldigt fina och det kändes roligt att göra det för min skull.