Skandalen med de gängkriminella i lyxlägenheten i Malmö visar obarmhärtigt de absurda aspekterna av den moderna svenska synen på brottslighet och rättvisa.
Svenska politiska och rättsliga företrädare tycks besynnerligt ofta bry sig mer om brottslingarna än brottsoffren. Brottslingarna ska hjälpas, inte klandras. Förre rikspolischefen Dan Eliassons famösa uttalande där han frågade sig vad en person som begått ett knivmord hade växt upp under för förhållanden och bar på för trauman illustrerar tänkandet väl.
När den sociala insatsgruppen i Malmö betalade 1 500 kronor per dygn och person för att hysa gängbrottslingar i en lägenhet med mat och städhjälp, från vilken de kunde fortsätta sin brottsliga aktivitet, känns det onekligen som samma anda. Eller när återvändande IS-krigare skulle få olika sociala stödinsatser.
Varifrån kommer det här tänkandet egentligen?
Hela det moderna svenska politiska och rättsliga systemet har växt fram i en progressiv anda. Bland annat är vårt rättssystem baserat på en form av rättspositivism som innebär att några absoluta rättigheter eller allmängiltiga värden egentligen inte existerar, och att moral mest bara är en känsla. Det viktiga är samhällsnyttan, och vad det är bestäms helt enkelt av den rådande politiska majoriteten. Förutom Sverige är det främst totalitära samhällen som anammat den här rättsfilosofin.
I vår fredliga kontext har det här utmynnat i uttryck som de vi nu ser i Malmö. Den här sortens ”sociala insatser” blir bara begripliga i en kontext där all brottslighet ses som resultatet av något slags missanpassning, och svaret på det helt enkelt är anpassning. Klander, moral, rättskänsla, personligt ansvar och upprättelse är något som existerar i en annan sfär. De har närmast religiösa övertoner, och är alltså något vi ska vara försiktiga med hur vi blandar in i vårt sekulära, pragmatiska samhälle.
Rättvisa kontra hämnd, var statens, klanens och individens ansvar börjar och slutar; allt det här är problem som människan verkar ha brottats med åtminstone så långt tillbaka som vi har bevarade skriftliga källor. Att man för ett par årtionden sedan tyckte sig ha knäckt den här mångtusenåriga nöten genom att i princip jämställa moral med vidskepelse kan tyckas övermodigt. Men det finns ännu mer oroande aspekter än bara övermod.
Drar man det här tänkandet till sin spets kan man nämligen hamna i dagens Kina. Kommunistpartiet, som styr för evigt, är den suveräna uttolkaren av samhällsnyttan, och därmed är det helt naturligt att domstolarna är direkt underställda det. Människor som avviker från det här systemet ”anpassas” och ”hjälps” också, fast med en annan sorts sociala åtgärder, nämligen tvångsarbete, tortyr och hjärntvätt.
Nyligen kom bildbevis på att de ”yrkesskolor” där regimen just nu urskillningslöst låser in den uiguriska minoritetsbefolkningen i landets nordvästra del inte oväntat är högsäkerhetsfängelser. Det är inte bara för att dupera den egna befolkningen och omvärlden som världens mest skrämmande totalitära regim låtsas ”utbilda” obekväma element till goda medborgare. Det är också helt i linje med retoriken i den kommunistiska ideologi man följer.
Givetvis menar jag inte att Sverige är på ett sluttande plan till att bli som Kina, snarare att högsäkerhets-”yrkesskolorna” i Xinjiangs öken och lyxlägenheterna för kriminella i Malmö i någon mån är två sidor av samma mynt. De är två olika möjliga anhalter när man helt gör sig av med tanken på att något slags rätt och fel utanför det sociala och politiska systemet existerar.
Med det inte sagt att det som hänt i Sverige de senaste årtiondena inte kan få katastrofala konsekvenser som vi inte ser just nu. Att man alls kan agera som i Malmö utan att det sociala kontraktet rasar samman bygger troligen paradoxalt nog på den mycket djupt rotade svenska viljan att ”göra rätt för sig”. Enligt den progressiva synen är den väl närmast en vidskepelse den med, men tål den vad som helst, hur länge som helst? Urholkas den inte om man känner att ens egna omständigheter faktiskt försämras, fastän man gör rätt för sig, samtidigt som resurser regnar över dem som till synes struntar i det?
Att det förvirrade snömos som kallas ”värdegrund”, med praktiskt ihåliga begrepp som ”allas lika värde” allt mer översvämmar samhället är kanske också ett tecken på att vi var en smula förhastade när vi slängde ut moralen med badvattnet. Det var nog inte fullt så enkelt, ändå.
