Vad public service-skatten säger om svensk demokrati
Riksdagshuset. (www.colourbox.com)


När riksdagen i förra veckan röstade igenom den nya public service-skatten såg vi ett exempel på hur den svenska politiska modellen fungerar. För även om vi gärna bekymrar oss över andra länders system så finns det en del att fundera över med vår disciplinerade enkammarriksdag.

Göran Greider gick häromveckan, efter att ha gravt övertolkat en rätt marginell bok om det amerikanska politiska systemet, ut med att USA inte är någon demokrati, eftersom – enkelt uttryckt – eliten har mycket större chanser att få sin vilja igenom än ”vanligt folk”.

Greider, vars åsikter i alla ämnen är lika tryggt förutsägbara som det faktum att han alltid kommer att få torgföra dem i SVT, har givetvis en poäng i att det amerikanska systemet har brister. Men att USA skulle vara mindre av en demokrati än exempelvis vårt eget Sverige kan sannerligen diskuteras. Varje land med ett demokratiskt styrelseskick har sin unika historia som påverkat hur det styrelseskicket växt fram, och därmed sina för- och nackdelar.

I Sverige gjorde vi oss av med tvåkammarsystemet bland annat för att vi ville ha lite mer drag under galoscherna – i USA har man hållit fast vid ett system som avsiktligt skapades för att vara trögt, med många inbördes kontrollerande funktioner, ”checks and balances”. Men det finns också betydande skillnader i hur partierna opererar. I linje med vår kollektivistiska nationella kultur har ett system växt fram där nästan alla riksdagsledamöter i nästan samtliga fall röstar enligt partilinjen.

”Partipiskan” som det kallas, behöver liksom inte svängas – alla förstår vad som förväntas. I USA däremot har de två stora partierna en så kallad ”whip” i representanthuset, en mycket viktig person, vars uppgift det är att få så många som möjligt att rösta enligt vad partiets ledning och presidenten (om denne för närvarande tillhör ens parti) vill. Ledamöterna där tar det nämligen på allvar att de representerar sina respektive valkretsar, och de väljs som personer, på de olika linjer de driver, och de bildar olika kotterier, "caucuses". Det innebär att det ofta kan vara ett tufft jobb att få igenom ett förslag för ett parti, även om det har en komfortabel majoritet i kammaren.

Hade Sverige varit mer som USA i det här avseendet kan jag tänka mig att en drös borgerliga politiker hade gått emot partiet i frågan om public service-skatten. Kanske hade den rentav inte gått att få igenom. Nu var det en enda moderat – Jan Ericson – som avstod, något som man ska veta kan ha en politisk kostnad. Lojalitet i röstningarna är nämligen mycket viktigt i svenska partier.

I Sverige får vi förlita oss på att den handfull politiker som faktiskt sätter sig in i den aktuella frågan, i olika utskott och utredningar, företräder ”folkviljan”. Socialisten Greider ojar sig så klart över att den ekonomiska eliten har en sådan makt i USA, men det finns olika sorters eliter och olika maktfaktorer.

Public service-bolagen är en väl förankrad maktfaktor i Sverige som har politikernas öra. Och eftersom de redan har en så stark ställning på den svenska mediemarknaden, sådana stora resurser och sådant stort inflytande över opinionen är man kanske inte heller som enskild politiker eller parti så benägen att göra sig osams med dem.

Cecilia Stegö Chilò, som var kulturminister i tio dagar 2006, och tvingades avgå bland annat för att hon inte betalt tv-licens under mycket lång tid, är som kanske väntat mycket kritisk till den nya skatten. Hon kommenterade det hela så här i en intervju med Henrik Jönsson:

– Det handlar om två-tre-fyra personer som har haft något att säga till om i det här avseendet. Och inte ens partiledningarna går ju in och bryter dåliga utvecklingar förrän det är försent.

Det här är så klart bara ett exempel på nackdelarna med ett system där beslut ibland kan beredas av väldigt få, och under vissa förhållanden drivas igenom snabbt och med minimalt motstånd. I allt från kommunaliseringen av skolan till utförsäljningar av offentliga verksamheter har vi på senare år sett hur förslag som haft endera experter, berörda grupper, den allmänna opinionen eller alltsammans emot sig ändå blivit av, med omfattande missnöje som följd. De repressiva förändringarna i själva mediegrundlagarna som Morgan Johansson försökt genomdriva i nästan total medieskugga är ett annat exempel på hur det ”snabba” svenska systemet kan utnyttjas.

Eftersom det just nu är en period då demokratins väsen, former och framtid diskuteras mycket vore det klädsamt om vi passade på att ta en ordentlig titt på vårt eget system och dess brister innan vi pekar finger åt resten av världen.