SvD-skribenten Ivar Arpis lyckade crowdfunding av ett bokprojekt om hur genusideologin ”tar över svenska universitet” debatterades friskt under förra veckan.
Att många, inte minst från vänster- och genusforskningshåll hade åsikter om projektet är kanske inte så underligt – Arpis person är ett rött skynke för vänstern, och han är en av de få högprofilerade svenska skribenter som gett sig på hela det komplex med postmodern teoribildning som nu påverkar allt från akademin till barnomsorgen till brandförsvaret, och som nått denna status av statlig överideologi väldigt snabbt, med väldigt lite debatt eller genomlysning.
Arpi och hans projekt har angripits från flera vinklar. En är att han har slutsatsen klar innan undersökningen utförs, alltså bristande journalistisk/vetenskaplig metod. Det är så klart lite pikant i sammanhanget att genusvetenskapen anklagas för just samma sak – att utgå från en världsbild om patriarkatet, som aldrig kan varken bevisas eller falsifieras, och sedan producera texter som stödjer denna världsbild.
Om fältets bristande vetenskapliga integritet har det på senare tid skrivits och diskuterats mycket, inte minst efter det redan ökända experimentet där de tre akademikerna James A. Lindsay, Helen Pluckrose och Peter Boghossian lyckades få ett flertal fullständigt skruvade, falska artiklar inom några närbesläktade fält (varav genusvetenskap är ett) antagna till högt ansedda akademiska tidskrifter.
En annan sida av det hela är mer politiskt betingad, och hänger ihop med ett växande ogillande från vänster av hela den nya flora med crowdfunding kopplat till journalistik som växt fram, och som sammanfattas rätt bra av Kawa Zolfagary på numera nedlagda vänstersajten Politism. Det har i sin tur också bemötts från höger av youtubern och poddaren Henrik Jönsson.
En del av den här frågan som är värd att reflektera lite mer över är dock vad det är för slags syn på människan som skiner igenom. Det finns hos vänstern en syn på att ”vanligt folk” enkelt uttryckt inte riktigt förstår sitt eget bästa. Marx kallade det ”falskt medvetande”, och Lenin byggde vidare på det här tänkandet i sin teori om att massorna måste ledas i revolutionen av en elit, som etablerar en diktatur i deras intresse. Men det här tänkandet finns inte bara inom den hårdföra marxism-leninismen.
I Sverige fick vi aldrig någon leninistisk revolution, utan i stället en allians mellan socialdemokratin och näringslivet som åtnjutit stort stöd bland befolkningen. Men även inom socialdemokratin finns den här tanken om att ”hjälpa” massorna att tänka bättre och bli bättre. Folkbildningen har spelat en stor roll i att göra svenskarna till ett internationellt sett synnerligen läskunnigt, välutbildat och allmänbildat folk, oavsett bakgrund och plånbok.
Men vad händer då anno 2018, efter ett århundrade av socialdemokrati? Jo, de nu välutbildade men otacksamma svenskarna ger av sina egna, redan hårt beskattade pengar till folk som direkt går emot de ideologier om mångkultur, genus och normkritik som staten för ut!
Det har i debatten kring Arpis bokprojekt gjorts gällande ungefär att de texter och de idéer som produceras inom genusforskningen aldrig skulle kunna försörjas genom crowdfunding, eftersom det är en ytterst liten grupp som efterfrågar dem. De kan bara skrivas för att folk sitter på Södertörn och producerar dem för pengar som avtvingats skattebetalarna.
Man kan invända att det är att jämföra äpplen och päron, eftersom det ena är akademisk forskning och det andra journalistik med en viss politisk agenda. Men det finns ändå något intressant i observationen, särskilt om man tar kritiken mot genusvetenskapen och andra så kallade ”kränkthetsstudier” inom ras, kultur, sexuell läggning och liknande på allvar.
För om de här fälten verkligen är snarare ideologiproduktion än vetenskap i ordets striktaste bemärkelse – vilket det finns synnerligen goda argument för – på vilket sätt är det då fullt rimligt att de tvångsfinansieras av oss alla via skattsedeln, men problematiskt att folk frivilligt finansierar Arpis bok? Den ståndpunkten går bara att försvara med att man helt enkelt tycker att genusvetenskap är riktigt och viktigt och ska föras ut, och att Arpis idéer är dåliga och olämpliga och bör bekämpas. Det i sin tur kräver, lite tillspetsat, att man inte tror på att de bättre idéerna vinner i längden, och att något slags idéernas fria marknad därför inte nödvändigtvis är önskvärd.
I denna pudelns kärna finns en intressant paradox. Vänstern, från socialdemokratin ända ut till de mest radikala, säger sig vilja ha fördjupad demokrati, och att man företräder den stora massans intressen. Men genom alltsammans löper det här stråket av elitism och av att massan inte vet sitt eget bästa – Marxs ”falska medvetande” i olika former.
Om det synnerligen välutbildade svenska folket år 2018, som ju fortfarande till knappt 30 procent röstar på socialdemokraterna, inte utan vidare bör ges förtroendet att själva välja vilken sorts journalistik eller granskning det vill betala för med sina egna pengar, då bör man fråga sig när, om någonsin, det kommer att vara moget för sådana beslut.
