Nyligen sade USA:s president Donald Trump att det gick bra att kalla honom ”nationalist”, och medier över hela världen gick i taket.
Men vad betyder det egentligen? I Trumps definition verkar det främst handla om att han tror på nationalstaten och att han sätter USA:s intressen främst, något som han redan tydligt deklarerat genom sin slogan ”America First”.
Det här kan ju tyckas vara ganska okontroversiellt, men självklart bär ordet ”nationalist” för många med sig en massa obehagliga associationer, så att välja att ändå säga det är så klart en markering – kanske inte minst mot själva ordets laddning?
Eftersom vi lever i en tid då kommunikation och media revolutionerats fullständigt, och vi har möjligheten att låta oss översköljas med massor av olika budskap från massor av olika avsändare, är det kanske inte så konstigt att så mycket av den dagliga politiska kampen tycks kretsa kring ord, och vad de betyder.
Vissa ord som kanske inte redan har sprängkraften hos till exempel ”nationalism”, laddas medvetet för att sedan fyras av mot motståndaren. När de tappat kraften kastas de bort, och så börjar man ladda något annat. Ofta märker man inte riktigt hur bra ett ord fungerat som vapen förrän motståndarsidan haft ett tag på sig att hantera det. Inte sällan kan ordet ”erövras” och kanske rentav vändas tillbaka mot en.
Begreppet ”de anständiga” för att beskriva alla riksdagspartier utom SD tycks till exempel ganska snabbt ha tappat sin kraft, och nu vill vissa skribenter i stället lansera ”de demokratiska [partierna]”. Det är ganska slugt; ”anständig” har en ton av högstämd moralism som rimmar illa med den image som åtminstone vänstern och socialliberalerna vill odla. Det blev snabbt tydligt när folk själva började kalla sig för ”oanständiga” exempelvis på sociala medier. Genast framstod de som utslungat anklagelsen om oanständighet som ganska fåniga. Då är ”demokratisk” mycket bättre – det är svårt att kalla sig för ”odemokratisk” om man vill prata politik. I alla fall än så länge.
Det finns dock många problem med att göra vapen av ord på det här viset. Ett ord som laddats och skjutits iväg som en projektil riskerar att förbli söndersprängt för lång tid framöver. Att helt koppla loss ordet ”demokratisk” från sina mer strikta ursprungsbetydelser och göra det till ett indirekt skällsord mot motståndaren innebär att det kan bli svårt att senare använda på ett mer nyanserat sätt. Det i sin tur gör så klart att ärlig debatt försvåras. Tyvärr kan man inte heller utesluta att det är en medveten effekt.
För i och med att sociala medier och korta videoklipp allt mer tvingat politiker och tyckare att kommunicera i signaler och slagord, så blir det allt viktigare att ha sina slagord nyslipade än att faktiskt argumentera. Så länge exempelvis ”alla människors lika värde” eller ”Sverigevänner” har rätt effekt på lyssnarna kan man använda det för att skapa ett vi eller klämma till motståndaren. Vad ordet eller begreppet egentligen betyder för den som säger det, och den som hör det, har man oftast inte tid att gå in på. Kanske vill man inte heller – det är ju betydligt kladdigare och jobbigare.
Kampen om själva ordens betydelse har förstås alltid varit en del av politiken och själva det offentliga språket. När man ville få ut kvinnor i arbetslivet i Sverige lanserade man begreppet ”hemmafru” för att ersätta det tidigare ”husmor”, som troligen hade lite för positiva associationer. De ständiga omdefinitionerna av ord och företeelser som inte upplevs som positiva, till exempel de som är kopplade till psykiska problem, handikapp eller yrken med låg social status, är ett annat exempel.
Men det senaste årtiondet har tendensen varit att allt mer handlar om att ladda och skjuta iväg ord och allt mindre om vad man egentligen tycker i olika frågor. Förutom att vara vaksamma borde vi faktiskt lite oftare fråga våra beslutsfattare och opinionsbildare vad de egentligen menar.
