Visste ni att en våldsam vänstermobb tagit över delar av det progressiva fästet Portland i delstaten Oregon i USA?
Om ni inte visste det beror det troligen på att det inte ingår i svensk medias narrativ om USA, vilket – som ni troligen märkt – stavas ”Trump är jättedum” och inte så mycket mer.
Journalisten Andy Ngo skriver om det här pågående vansinnet i Portland för Wall Street Journal, och hans rapporter är rätt häpnadsväckande läsning. Bland annat har stadens demokratiska borgmästare mer eller mindre sagt att den federala immigrationspolisen ICE, som är en av demonstranternas måltavlor, mer eller mindre får skylla sig själva, eftersom han inte gillar hur de utför sitt uppdrag. Polisen ingriper inte heller, av rädsla för att det ska bli värre.
Om man lägger ihop det här med de amerikanska vänsteraktivisternas rätt besynnerliga beteende efter att Brett Kavanaugh godkänts som domare i högsta domstolen, ser man tydligt att 60-talet är här igen. Inte USA:s, eller ens Paris 60-tal, utan Pekings. Eller hur?
Har man studerat kulturrevolutionen är det svårt att inte se parallellerna till Maos rödgardister i den den hysteriska stämningen i flera amerikanska städer på kusterna. Dessutom är de flesta av de här demonstranterna hårdföra, ideologiskt drivna studenter, precis som när det begav sig i Kina. Och nu har de alltså, om inte Maos, så åtminstone den lokala demokratbossens underförstådda stöd.
Så snart kommer alltså fullskalig anarki och inbördeskrig att utbryta i USA? Ja, om man resonerar som vissa av våra större svenska ledarsidor och diverse kommentatorer gjort en längre tid nu, med sina gälla tongångar om 30-tal. Men den här sortens resonemang är i bästa fall förenklande och dumma, i värsta fall bara kallhamrade härskartekniker.
För den som vill går det alltid att hitta en massa historiska paralleller – och det är det onekligen väldigt många som vill just nu. Till de mest explicita räknas Aftonbladets Anders Lindberg, som nyss för säkert 25:e gången retweetade samma artikel om SD:s nazistiska rötter, och utan att darra på manschetten hävdar att i SD:s garderob ”står stövlarna ständigt putsade”, vad det nu exakt ska betyda.
Det man försöker göra är att etablera en bild av historien som något slags självspelande piano, som upprepar sig exakt likadant. Kan man hitta tillräckligt många saker som i rätt belysning, med lite god vilja, kan se ut som 30-talet, så anses det med någon märklig logik bevisa att allt annat som hände på 30-talet kommer att hända igen, i ungefär samma ordning. Snart har vi förmodligen världskrig, åtminstone dödsläger. Lite tillspetsat, men i princip så.
Man skulle givetvis kunna ägna spaltmeter åt att peka ut allting som INTE liknar 30-talet just nu, men det är egentligen helt irrelevant. För det finns nämligen ingen grund för den här idén om att man kan förutspå händelseutvecklingen i världen just nu baserat på vad som hände på varken 30-talet, 80-talet eller 1200-talet eller när man nu vill. Det är spekulationer, ett perspektiv bland andra för den som tror på sådant, men det går givetvis inte att leda i bevis.
Att studera och lära av historien, att försöka förstå samband och mekanismer är en sak – att tro att den är något slags kaffesump man kan spå en absolut händelseutveckling i är något annat.
Och att stapla en massa förmenta likheter på varandra – eller som Dagens Nyheter mest bara högstämt prata väldigt, väldigt mycket om Förintelsen – är inte bevis eller ens argument. Att man tycker att någonting nu ser ut som någonting förr bekräftar inte på något vis den rätt befängda dominoteorin som lyder att om man gör upp med SD om trängselavgifter så är det första steget på en helt oundviklig marsch mot fascistdiktatur.
Men instanser med hög trovärdighet har hamrat in den här logiska dikeskörningen så länge nu att den upphöjts till en självklar och okontroversiell sanning – en talespunkt, en slogan. Och nu ligger den där konstant och fördunklar sikten – vilket kanske också var själva syftet.
Man kan ha en massa åsikter om SD:s eller andra partiers nuvarande politik, företrädare, rötter och allmänna vandel. Man kan oroas av utvecklingen i världen i stort eller Europa i synnerhet. Men är det inte rimligare att basera sitt agerande och sina argument på vad som faktiskt händer här, just nu, än på vad som hände på 30-talet?
Det tycker tydligen inte de här teoriernas kolportörer. Och med tanke på hur mycket energi och trovärdighet de investerar i att hålla den här bilden vid liv är det inte utan att man undrar varför.
