Värdegrundsaktivisterna på UD undergräver demokratin
Folktribunen Gaius Gracchus talar till romarna.


Ledarsidorna.se kunde i veckan avslöja att aktivistiska tjänstemän på UD samlat namn för att i princip få garantier från regeringskansliet att de inte ska behöva vara lojala mot en framtida regering som skulle kunna strida mot den diffusa ”värdegrunden” på arbetsplatsen.

Med detta menar man att den nya regeringen skulle vara rasistisk och diskriminerande, med andra ord att det skulle vara en regering med något slags inflytande för de livsfarliga Sverigedemokraterna. Eller helt enkelt kanske bara en regering som inte leds av S? Detta skulle alltså hur som helst vara nog för att dessa tjänstemän skulle få tillåtelse att ignorera Regeringsformen.

Denna tidnings ledarsida förutspådde redan i juni möjligheten till ett slags ”resistance”, liknande det som skett mot Donald Trumps administration i USA, i händelse av en svensk regering där SD fick inflytande. Föga kunde man väl dock ana att vi skulle bli sannspådda redan innan en ny regering tillträtt. Men motståndet har alltså redan börjat – preventivt. Och på högsta nivå.

Håkan Boström i GP har redan förtjänstfullt belyst hur djupt problematiskt det här är, och satt fingret på hur det drivs på av det nyspråk som uppstått genom äktenskapet mellan den svenska varianten av socialism och den postmoderna identitetspolitiken.

Tack vare den här händelsen borde det nu vara uppenbart för alla att luddiga, och i grunden tomma, koncept som ”värdegrund” och ”allas lika värde” inte alls är harmlösa. Tvärtom är det precis så här de kan utnyttjas: Eftersom de utsetts till något slags överideologi, trots att de helt saknar klara definitioner och innehåll, behöver man bara hänvisa till dem som ett argument för att sätta sig över till och med grundläggande demokratiska principer av politiska skäl. Det är alltså något oerhört giftigt, inte bara ett fördummande politiskt slagträ för de förment ”anständiga”.

Faktum är att principen om att statstjänstemän ska vara opolitiska och utföra det som den rådande regeringen beslutar är förknippat med den fredliga maktöverlämningen, vilket i sin tur är en helt fundamental del av demokratin. Det kan verka som en liten sak, men det är lätt att se hur ruckandet på den här principen kan sätta igång en kedjereaktion.

Det vore exempelvis fullt rimligt i ljuset av detta att en ny regering gjorde sig av med dessa illojala aktivister på UD, och därmed har vi då öppnat för en ny praxis, där inte bara den politiska ledningen byts ut efter val, utan det även rensas friskt i statsförvaltningen. Detta skulle förändra hela relationen mellan politiker och tjänstemän, och så är en snöboll i rullning vars konsekvenser för vårt system är svåra att förutspå.

Den romerska republiken hade fredlig maktöverlämning. De tidiga romarna var djupt religiösa och traditionsbundna, och deras system för att leda republiken byggde helt på att alla accepterade, vördade och följde traditionen. Det fungerade ända tills några struntade i traditionen för att med våld eller hot om våld hålla sig kvar vid makten.

Det är svårt att säga exakt när republiken verkligen föll, men många historiker spårar fallets början tillbaka till de populistiska politikerbröderna Gracchus på 100-talet f. kr. Ingen av dem utropade sig till kejsare, de bara tänjde på spelreglerna – som till exempel hur länge man fick inneha ett ämbete – för att skydda sig själva och genomdriva sin politik. Och de gjorde det delvis genom att stödja sig på en hotfull folkmassa.

Många ser hur det här tjänade som ett exempel, som ett första steg, som visade alla att om bara någon väljer att inte följa de spelregler som baseras på traditioner och en viss etik inom systemet, så är våldet i stället det enda maktmedlet som gäller. Kommunistdiktatorn Mao Zedong hade inte fel när han sade att politisk makt växer ur en gevärspipa – det är precis så det blir om inte alla inblandade förbinder sig till vissa principer.

När bröderna Gracchus väl släppte ut anden ur flaskan följde snart fler efter, och inom några årtionden var Rom ett kejsardöme, där den mäktigaste styrde. Där blev i stället maktöverlämningen, när en kejsare dog, det allra farligaste ögonblicket. Hade man inte noga förberett för den stunden, så var det då vem som helst som har tillräcklig styrka bakom sig kunde kliva in och ta makten med våld. Flera gånger ledde maktöverlämningar till blodiga, destabiliserande inbördeskrig.

Sjävklart fungerade kejsarmodellen också väl för romarriket i flera hundra år, men det var ett helt annat politiskt system än republiken. Vad vill vi ha för system? Alla de förment anständiga som talar sig så varma för demokratin och målar upp skräckbilder om att den kommer att avvecklas om ett visst parti får minsta inflytande borde verkligen fundera över det här.

Om det faktiskt är demokrati de vill ha – och inte bara makten – så borde de kraftigt och förbehållslöst fördöma alla sådana här tendenser som fräter på dess fundament.