Den nuvarande debatten kring en moderatpolitikers delande av en skämtbild på instagram borde egentligen helt förbigås med tystnad, som en distraktion i en redan urspårad valrörelse. Men det finns en djupare fråga som är värd att beröra, nämligen den om vad som är ett hot mot medierna, och därmed i förlängningen demokratin.
De flesta torde vara överens om att i en modern, liberal demokrati spelar fria och från staten oberoende medier en viktig roll. De granskar den officiella makten och hjälper på så vis hela systemet att fungera bättre. Därmed bör man vara särskilt uppmärksam när journalisters arbete på olika sätt försvåras eller när de hotas. Det är samma sak vad gäller politiker, eller kritiska samhällsfunktioner, som blåljuspersonal. Det kan i värsta fall bli ett hot mot hela systemet om dessa personer inte kan eller törs utföra sina jobb, och det är därmed något som går bortom den enskilda individen.
Det är som om de där alla andra stegen liksom redan har skett, att skribenterna kisar och redan ser det där i framtidens töcken. Problemet är bara att ingenting av det har hänt, bara orden.
Men vad är egentligen ett hot? Det görs numera i media regelmässigt en stor sak av att exempelvis Donald Trump anklagar vissa stora medier – som ju faktiskt förklarat öppet krig mot honom och hans administration – för att vara ”folkets fiender”. Man menar att den sortens grovt språk är ett första steg på vägen mot fascism, där nästa steg kanske är inskränkningar av pressfriheten eller omfattande attacker mot journalister som endera ignoreras eller hejas på av den officiella makten. Det är som om de där alla andra stegen liksom redan har skett, att skribenterna kisar och redan ser det där i framtidens töcken.
Problemet är bara att ingenting av allt det där andra har hänt, och inget tyder på att det kommer att hända heller.
Det är enligt denna logik som man kan – verkligt eller spelat – hetsa upp sig över något sådant som den aktuella skämtbilden. Det förutsätter att man förbinder ganska vilt disparata fenomen och system på ett sätt som inte är intellektuellt hederligt.
När man börjar syna argumenten hos dem som tar till brösttoner i den här sortens debatter så tonar i de flesta fall ett visst tankemönster fram. Det bygger på en fix och färdig bild av hur det här förmenta hotet mot journalistiken (och i förlängningen pressfriheten och därmed hela demokratin) ska följa vissa steg. Dessa har man extrapolerat ifrån allt från Nazityskland till dagens Ungern eller Ryssland, och så lägger man den rådande lokala verkligheten under detta raster och drar sina linjer. Alla nyanser försvinner, och sådant som bara med största möjliga illvilja kan uppfattas som ett reellt hot mot en journalist eller en tidning fogas in i den redan utritade färdplanen mot fascistdiktatur.
Finns det reella hot mot svenska journalister? Ja, från till exempel politiska extremister i båda ändarna av spektrat, som inte gillar att bli granskade, men även från enskilda individer som ser sig som attackerade och skandaliserade av medier. Finns det allmänna tendenser i det svenska samhället mot att politiker eller andra med makt vill agera för att tysta medier, eller att man uppmanar till våld mot dem? Knappast.
Om man utifrån en såpass trivial händelse vill hävda att vi faktiskt, här och nu i Sverige, befinner oss på ett sluttande plan så får man börja peka ut serier av konkreta händelser som faktiskt kan bindas samman till ett mönster, med en rörelse i. Det duger inte med spekulationer om vad som kan hända längre fram, baserat på saker som hänt på andra platser, kryddat med marginalfenomen som hela tiden funnits.
Man måste ha urskillning nog för att se när något är ett klart och tydligt hot, och när företrädare för medier använder förenklande tankefigurer för att avvisa all kritik, allt missnöje och allt förlöjligande.
Finns det ett stort missnöje med traditionella medier just nu? Ja, definitivt. Men det är inte resultatet av några mörkermän eller nättrolls onda konspirationer och lögner – det är något som de traditionella medierna själva har tjänat ihop till med sitt agerande.
För journalister, precis som politiker eller poliser, är ingen klass av obefläckade helgon. Stora, traditionella medier har på senare år inte bara producerat föredömlig journalistik, de har även bedrivit djupt oanständiga drev mot enskilda personer på ytterst lösa grunder. De har upprepade gånger granskat folket åt makten i stället för tvärtom. De uppfattas, med rätt eller orätt, avsiktligt ha spelat ner vissa samhällsfenomen i sin rena nyhetsrapportering för att påverka läsarna i en viss politisk riktning. Och ja, de tycks emellanåt mot bättre vetande ha publicerat saker som inte stämde.
Man måste ha urskillning nog för att se när något är ett klart och tydligt hot, och när företrädare för medier använder förenklande tankefigurer för att avvisa all kritik, allt missnöje och allt förlöjligande. Medier är också en del av de debatter och strider som pågår i samhället, och spelar ofta en kontroversiell roll.
Varje händelse bör bedömas i ljuset av de faktiska omständigheterna och kontexten. Visst behövs principer i debatten, men även nyanser.
