Håll identitetspolitiken borta från fotbollen – och från allt annat också


Efterspelet till svenska fotbollslandslagets snöpliga förlust mot Tyskland i VM, med de rasistiska attackerna på Jimmy Durmaz, kunde ha blivit precis vad det politiska klimatet inte behövde – mer polarisering.

Som tur var tycks det hittills främst ha landat i ett allmänt fördömande av rasism, och en relativ enighet om att idrott ska få vara ett andningshål från de här frågorna.

Men det är viktigt att notera att attackerna på Durmaz inte skedde i ett vakuum, eller att de bara är ett resultat av ett allmänt råare klimat på nätet eller i samhället. Det handlar lika mycket om ett högst olyckligt fokus på ras, som nu alltså också trängt in i diskussioner kring idrott.

Inför matchen mot Sydkorea skrev Vänsterpartiets Daniel Riazat på twitter att Sverige ställde upp med den ”vitaste startelvan i modern tid” och att den ”visar på problemen som det svenska fotbollsförbundet har”. Som ett brev på posten efter matchen mot Tyskland kom sedan en tweet Viktor Södermark från nationalistiska Alternativ för Sverige: ”Sverige bytte in mångfald i slutskedet av matchen och blev i vanlig ordning straffade…”

Båda insinuationerna är precis lika infama: Riazat antyder att Janne Andersson valt bort spelare på grund av deras etnicitet eller hudfärg, Södermark antyder att han valt in dem på grund av det.

Den marxistiskt färgade identitetspolitik som Riazat representerar anser sig driva en god sak, eftersom man förment står upp för svaga och diskriminerade grupper. Men som Södermarks svar tydligt illustrerar så är det här en draksådd som öppnar fältet för identitetspolitik från alla andra grupper. Om Riazats tweet är legitim så är Södermarks det också.

Självklart ursäktar Riazats tweet inte de rasistiska attackerna på Durmaz, men när man på det här sättet kolporterar rena konspirationsteorier baserade på ras så vore det högst naivt att tro att påhopp baserade på ras skulle minska. De frågor man driver och sättet man driver dem på har en påverkan på hela samhället – inklusive den del som inte är mottagliga för ens argument. Frågan är vad man vill ha, mer konfrontation eller mer förståelse?

Södermark och Riazat kan tyckas befinna sig i varsin ände av det identitetspolitiska spektrat, men i själva verket finns det bara en identitetspolitik, och bara en utveckling man kan förvänta sig när man bedriver den: större polarisering.

Ingen av dem kommer förhoppningsvis att kunna uppfostra en större del av svenska folket till att se saker genom deras glasögon. Men så länge de eldar på motsättningarna på det här viset så sprider sig giftet allt mer.

Ytterst få kommer att acceptera att utmålas som en andra klassens medborgare, vare sig det beror på att man har annan etnisk bakgrund eller att man råkar vara en vit, medelålders man. Man kommer att sluta sig samman och slå tillbaka. I slutänden förlorar hela samhället på det.

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen