För drygt ett år sedan frågade vi oss om Sverige skulle få sitt eget ”Trump-ögonblick” under 2018. Efter den senaste tidens opinionsundersökningar, med tre månader kvar till valet, får det sägas att sannolikheten i alla fall inte minskat.
Vad exakt det kommer att innebära och utmynna i är högst osäkert, men en sak tonar fram tydligt, och det är att Socialdemokraternas särställning inom efterkrigstidens svenska politik nu är hotad på ett sätt den aldrig tidigare varit. Och med det kanske hela bilden av vad Sverige är och har varit.
Det handlar inte bara om de historiskt låga opinionssiffrorna, det är något djupare. Det är som om den magi som omgärdat S nu är i upplösning. Egentligen är det inget fundamentalt nytt i hur S agerat på senare tid; blandningen av radikal retorik och kallhamrad pragmatism har funnits med länge. Det är bara att man inte tycks komma undan med det i det nya politiska landskapet.
Lappkasten i migrationspolitiken har varit uppenbara och kritiserade, och regeringssamarbetet med Miljöpartiet har tveklöst skadat båda parter, såväl internt som i väljaropinionen. Ändå tycks S tro att man ska kunna positionera sig ur det hela: först lite hårdare tag i migrationsfrågor för att stoppa blödningen till SD, sedan fokus på välfärd och trygghet när man går in i valrörelsens slutspurt.
Men det är som om det inte biter längre. Som Expressens politiske krönikör KG Bergström konstaterade, så antyder den senaste SCB-undersökningen att M, S och SD i verkligheten skulle kunna vara i stort sett jämnstora. Kan ett parti med S historia hantera en sådan insikt? Reaktionerna tyder inte direkt på det.
Aftonbladets Anders Lindberg, som nyligen sade att S, om SCB blir valresultat,”har störst legitimitet och möjlighet att bilda regering”, tråkas numera återkommande på twitter med öknamnet ”Baghdad Bob”. Det syftar på Mohammed Said as-Sahaf, den irakiske informationsministern som under USA:s invasion 2003 satt i statlig irakisk TV och gav en fullständigt verklighetsfrämmande bild av tillståndet – i princip ända fram till att USA rullade in i huvudstaden. Andra S-profiler som Göran Greider drömmer om en ”Corbyn-sväng” (efter den hårdföre Labourledaren i Storbritannien) som ska kunna ”mobilisera”.
Frågan är dock hur många det finns att mobilisera.
De som verkligen vill ha socialism i Sverige tycks nu röra sig till Vänsterpartiet, och det är väl tveksamt om de går att få tillbaka innan valet. De som på allvar tagit steget från S till SD, trots det rejäla stigmat som det i många fall måste ha inneburit, torde vara ännu mer hopplöst förlorade.
Är det någon fördel S fortfarande har framför sina konkurrenter så är det sin ställning som maktparti i en större rörelse som fotfarande har djupa och förgrenade rötter i de svenska samhällena. Där finns karriärvägar och nätverk. Att partiet visade sig ha lägst antal låginkomsttagare bland sina riksdagsledamöter i en undersökning nyligen ger inte direkt bilden av ett "arbetarparti".
Det går att peka på internationella trender där socialdemokratiska partier rasat ihop som korthus i flera europeiska länder, och söka olika förklaringar som går bortom Sverige. Men frågan är om inte allt fler svenskar helt enkelt ser att kejsaren är naken.
Allt eftersom S historiska aura har falnat så börjar folk betrakta dem som ett parti bland andra. Det finns till och med tecken på att den så förhärskande bilden av Sveriges ekonomiska framgång efter andra världskriget som en mer eller mindre direkt produkt av socialdemokratin börjar omprövas och kritiseras.
Hur än valet, och den följande politiska utvecklingen i Sverige går, så lär inte en kejsare som en gång setts som naken börja uppfattas som påklädd igen.
