I kölvattnet efter terroristdådet i Stockholm bjuder statsministern in till samtal om åtgärder mot terrorism, men Sverigedemokraterna, landets tredje största parti, är inte välkomna.
Man kan fråga sig hur klok den här markeringen mot SD egentligen är, rent taktiskt. Enligt mätningar är SD opinionsmässigt nu näst största, eller kanske rentav största parti. SD:s ökning från ett parti på under en procent till där man är idag skuggar ganska nära det enorma tapp S gjort sedan dess, medan summan av de övriga partierna ligger relativt still. Självklart är det inte så enkelt som att alla tappade S-väljare gått till SD – många väljare har dött sedan dess och nya har tillkommit – men det är en intressant bild, inte minst som det i undersökningar konstaterats att SD nu är mycket starkt bland LO-medlemmar, trots att de motarbetats intensivt på många arbetsplatser.
Ser man till väljarstödet är det svårt att förstå vad Stefan Löfven tänker sig uppnå med att fortsätta med den till synes dysfunktionella taktiken att till varje pris utestänga SD från allting. Hade han verkligen förlorat några väljare på att i det här läget stärka sin nyfunna landsfadersimage och säga att alla minsann var välkomna till bordet, i enighetens namn? Till vilket eller vilka partier hade dessa tänkta missnöjda S-väljare då gått, frågar man sig?
Man kan så klart tänka att Löfven med sin hårda retorik mot SD målat in sig i ett hörn, och att han fruktar för sin personliga trovärdighet. Men just en sådan här situation kunde väl erbjuda en sällsynt öppning för att åberopa ”särskilda omständigheter”, och kanske faktiskt vinna på det, både praktiskt politiskt och varumärkesmässigt? Eller ligger motståndet mot SD verkligen så djupt ideologiskt förankrat i hans socialdemokratiska hjärta att han inte kan se realpolitiska fördelar med ett sådant handlande, trots sin gedigna bakgrund som förhandlare? Eller är det hela snarare ett led i en kalkylerad strategi för att närma sig allianspartierna?
Oavsett orsakerna så kan det här bli rena gåvan till SD, vad än Jimmie Åkesson säger utåt. Nästa gång Sverige drabbas av något slags terrorhandling – vilket torde vara en fråga om när, inte om – kommer de att kunna peka finger mot etablissemanget med än större effektivitet. Som trenden varit hittills lär ett sådant scenario kunna stärka dem ytterligare.
Nu kanske man tänker att det här är en fråga som är så allvarlig för landet att man överhuvudtaget borde försöka lämna de partipolitiska manövrerna vid dörren. Men det här är på sätt och vis just politikens väsen i en modern representativ demokrati.
Inte ens när mänskligheten tycks stå inför ett existentiellt hot, som kärnvapenkrig mellan supermakterna eller en möjlig global miljökatastrof, kan de politiska företrädarna ignorera det politiska spelet – det är ju själva förutsättningen för deras makt. Och det i sin tur innebär att massor av saker som i efterhand, och ur ett bredare perspektiv, framstår som totala småaktigheter tillåts påverka beslut och processer som till och med ytterst kan handla om mänsklighetens överlevnad.
Så man bör egentligen varken förvånas eller uppröras över att de olika politiska aktörerna i Sverige – från mediekommentatorer till regeringen – nu försöker dra politisk nytta av terrordådet på Drottninggatan, samtidigt som man anklagar sina motståndare för att göra det. Det är helt enkelt så här det fungerar i det politiska system som kallats det minst dåliga som mänskligheten hittills kommit på.
