Paolo Robertos skämt satte fingret på FI:s dilemma
Gudrun Schyman, FI:s ordförande, eldar upp pengar under Almedalsveckan 2010. Foto: Janerik Henrikson/AFP/Getty Images


Under förra veckan lyckades Feministiskt Initiativs ungdomsförbund hamna i medierna av en mindre smickrande anledning, nämligen att dess sekreterare, Abdirahman Mohammed Ahmed, fick avgå för att han inte ville ta tillbaka en debattartikel som styrelsens sammankallande inte gillade.

Själva ämnet för artikeln som tvingade bort Ahmed – att det fanns viktigare politiska strider än Paolo Robertos vid det här laget välkända skämt – öppnade för syrligheter på twitter. Mest på pricken var kanske ledarskribenten Lars Anders Johansson, som helt enkelt twittrade ”Splittringen var bra och nödvändig” – en referens till den så kallade bokstavsvänstern på 70-talet, som klövs i mindre och mindre delar till följd av olika ideologiska oenigheter.

Att en för en utomstående såpass banal träta leder till att folk måste avgå står i tämligen skarp kontrast till FI-Europaparlamentarikern Soraya Posts tanke på att ”om vi bara bygger en tillräckligt bred koalition av minoriteter är vi snart i majoritet”, som hon uttryckte tidigare i år i en artikel på sajten Feministiskt perspektiv.

Erik Helmersson på DN fångade upp och ifrågasatte den här tanken. Vi förenas inte av det som identitetspolitiken definierar oss utifrån – ursprung, sexuell läggning, kön och så vidare – utan av våra åsikter. Det är svårt att skapa politik på den här grunden som Post efterlyser, menade han.

Ett begrepp som torde vara centralt för många FI-anhängare är intersektionalitet, det vill säga att det finns många olika grunder för diskriminering och förtryck inom samhället, såsom kön, klass, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning, sexuell läggning, och att dessa samverkar på olika vis och måste vägas mot varandra.

Även om intersektionalitet inte uttryckligen handlar om att försöka rangordna de här olika identiteterna eller grupperna, så verkar trenden i det här lägret inte direkt gå mot mot ökande tolerans och inkludering – snarare mot separatism, taggarna utåt och anklagelser om ”mansplaining”, ”whitesplaining” och ”kulturell appropriering”. Man tycks vässa sina argument och bevaka sina gränser allt hårdare, och det känns svårt att tro att en sådan tankemiljö skulle leda till ökad fördragsamhet med ideologiska avvikelser av den typ som Ahmed alltså tydligen gjorde sig skyldig till.

Paradoxalt nog kanske FI, om de vill växa sig till en politisk kraft att räkna med, borde snegla mer åt sin raka motsats inom svensk politik – Sverigedemokraterna. SD har nämligen lyckats ta sig ur splittringarnas fälla och bli ett av Sveriges största partier. Det har sannerligen inte gått friktionsfritt – uteslutningarna och avhoppen har duggat tätt, och ungdomsförbundet har spruckit – men SD har uppenbarligen hittat något slags formel.

Att SD:s väljarbas, som somliga tycks mena, bara skulle bestå av ”vita kränkta män”, verkar osannolikt. I så fall skulle den här tänkta gruppen ha en rent förbluffande sammanhållning, såvida man inte tror att den utgör en mycket stor del av Sveriges befolkning. Snarare har väl SD agerat i enlighet med Erik Helmerssons teori, nämligen byggt partiet runt åsikter snarare än specifika grupptillhörigheter, och dessutom skjutit så brett man bara kunnat.

FI saknar sannerligen inte politiska resurser; till exempel har man i Gudrun Schyman en ytterst slipad och PR-skicklig veteran som partiledare. I "Breaking news med Filip och Fredrik" fördömde hon Paolo Robertos skämt, men hon har avstått från att kommentera utrensningen av Ahmed, med hänvisning till att Unga Feminister är en egen organisation. 

Om tiden verkligen är kommen för FI:s idéer behöver man hitta ett sätt att samla och hålla kvar alla krafter som vill åt samma håll. Då kan nog de här söndrande tendenserna i själva kärnan av identitetspolitiken bli en utmaning.