I demoskops nya mätning är Sverigedemokraterna nu landets näst största parti – inte så mycket i kraft av att de själva ökar, utan på grund av Moderaternas spektakulära ras, som delvis tycks ha berott på Anna Kinberg Batras testballong i frågan om samarbete med SD.
Efter förra valet kändes det svårt att föreställa sig hur läget i svensk politik skulle kunna bli ännu mer låst, men just nu är det ändå precis det som verkar ha hänt. Åtminstone har det inte lossnat det minsta. Att Moderaterna skulle få med sig Liberalerna eller Centern på ett försiktigt närmande till SD verkar avlägset. KD kämpar en bra bit under riksdagsspärren, och de rödgröna, inklusive stödpartiet V, trampar vatten, med tio procent kvar till riksdagsmajoritet.
Även om M skulle fullt ut omfamna SD i ett regeringssamarbete och få med sig KD, vilket också i nuläget känns osannolikt, så är de ändå ganska precis lika starka som Alliansen är just nu. Socialdemokraterna och Centern, som lanserats som ett annat möjligt, men inte så sannolikt nytt äktenskap, blir i praktiken lika starka som de rödgröna är just nu, V inräknat.
Frågan är dock om den här låsningen kommer att bestå, eller om Sverige faktiskt går mot något slags eget Trump-ögonblick i valet 2018. Olikheterna i systemen och situationerna är stora, men det finns också paralleller, där en stor andel väljare tycks ha tappat förtroendet för båda de traditionella alternativen, och en ny kraft suger upp sympatier bland bådas traditionella kärnväljare.
I Sverige har det vid det här laget blivit uppenbart att en stor del av väljarkåren – för att spetsa till det lite – inte känner sig hemma i varken ohämmad nyliberalism eller marxistiskt färgad identitetspolitik.
En stor faktor i Trump-ögonblicket var så klart chocken över att verkligheten skilde sig så mycket från kartan. Amerikanska medier och experter kommer troligen att fortsätta att bearbeta den här frågan under lång tid, men kan det hända även här? Kan en kombination av magiskt tänkande och politiskt manövrerande leda till att SD faktiskt underskattas? Vissa mätningar har redan haft dem som största parti, med siffror uppemot 25 procent.
En skillnad är så klart att de andra partiernas isolering gör att SD skulle kunna vara största parti och ändå inte få Jimmie Åkesson som statsminister eller ens något större inflytande. Trump å sin sida behövde bara en fjärdedel av det sammanlagda väljarstödet för att bli president, eftersom vinnaren tar allt i ett presidentval, och valdeltagandet är lågt i USA.
Men saker kan förändras drastiskt inom politik. Det var väl få som under primärvalens inledning trodde att Trump skulle stå som USA:s president i dag. Rent allmänt tycks demokraterna, och de medier som stödde dem, ha känt att det vore perfekt om den i deras ögon chanslöse tokstollen Trump besegrade de mer seriösa, etablerade republikanska namnen, så de stödde glatt uppmärksamhetscirkusen runt honom. Det visade sig vara en fatal felbedömning. I dag är det nog ingen i svensk politik som på det sättet underskattar SD:s potential, men det kan finnas andra blinda fläckar.
Vad som än händer i valet 2018 tycks en sak säker: om svensk politik ska lyckas krångla sig ur den låsning den nu befinner sig i krävs det en drastisk, troligen rätt omskakande förändring – något slags Trump-ögonblick. Vare sig det handlar om att SD släpps in till verkligt inflytande, eller att blockpolitiken, såsom vi känt den under de senaste valen, kollapsar fullständigt. Andelen väljare som inte längre tänker stödja något av de etablerade lägrens nuvarande inriktning är för stor.
Om den politiska kartan ritas om rejält skulle vissa positioner, som i dag ser ut att vara nästan omöjliga att ta sig ur, faktisk kunna lossna. Alternativet, att de nuvarande låsningarna består, kanske bereder marken för ett ännu mer omskakande skalv nästa gång. Ju hårdare något har kört fast, desto mer tenderar det att skaka när det väl lossnar.
