Precis i kölvattnet av debatten kring demokratiminister Alice Bah Kuhnkes mediala magplask i frågan om IS-återvändare kommer ett besvärande reportage i Timbros återuppväckta tidskrift Smedjan, om hur föreningen Sveriges Förenade Muslimer fått statliga bidrag för sin verksamhet, trots att den bjuder in föreläsare som förespråkar våldsbejakande islamism.
Det är en märklig bild: Samtidigt som svenskar reser till och från Mellanöstern för att slåss för en islamistisk terrorsekt så ger statliga myndigheter pengar till organisationer som tycks främja den här utvecklingen.
Det finns så klart mycket att säga om naivitet och olika blinda fläckar kring omhuldade statliga svenska dygder som mångkultur, antirasism och tolerans, och mycket har också redan sagts. Ett annat problem är synen på förövaren som offer.
Nyligen uppmärksammades fallet med rektorn på en svensk skola som till sist fick lämna sin tjänst efter att i ett uttalande i media helt upphävt skillnaden mellan de elever som våldtagit en annan elev och den som våldtagits – samtliga var på sätt och vis offer, hette det.
Enligt en logik som genomsyrat stora delar av det svenska samhället de senaste årtiondena är de som begår antisociala handlingar först och främst offer för ett samhälle som inte förmått ta hand om dem. Den här synen kan verka väldigt human på ytan – och den är så klart inte helt utan verklighetsförankring – men den är väldigt problematisk när den oreflekterat används som något slags glasögon som man ser hela världen igenom, snarare än ett perspektiv som i vissa fall är värt att beakta.
För att illustrera: En ung man med ursprung i den muslimska världen har växt upp i en svensk förort präglad av segregation, arbetslöshet, sociala problem och hög brottslighet. Om han väljer att åka till Syrien eller Irak och ansluta sig till IS tenderar historien om honom numera att berättas som om han vore ett offer, snarare än en människa som gjort vissa fria val. Det tycks finnas ett automatiskt antagande i bakgrunden att han måste ha påverkats av en kombination av alienation, rasism och allmän brist på förebilder och förståelse.
Man säger i och med detta att den här unge mannen är mindre klartänkt och/eller sämre rustad att fatta grundläggande moraliska beslut och bilda sig åsikter bara för att han växt upp under vissa förhållanden. Vad skapar det för självbild hos honom och andra i hans situation? Och vad säger det om alla de 99 procent omkring honom, som är i ungefär samma belägenhet eller värre, men inte åker för att ansluta sig till IS? Är de något slags hjältar?
Det kan idag ses som fördömande att peka ut en människas handlande som ont, och argumentera för att det bör ha konsekvenser. Men är det bättre att döma ut en annan människas förmåga att skilja på rätt och fel?
När man på det här sättet – medvetet eller omedvetet – gör alla som begår handlingar som vi kan kalla antisociala eller onda till offer, frånkänner man dem faktiskt en central del av deras mänsklighet: deras fria vilja och förmåga att fatta beslut. Frågan är om det verkligen skapar ett bättre och humanare samhälle på lång sikt.
