På senare tid har granskningen av vilka föreningar som får bidrag genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) uppmärksammats. Mest uppmärksamhet har getts de muslimska föreningarna, såsom Sveriges förenade muslimer (SFM). Frågan om dessa organisationer och deras roll i det svenska samhället ligger och bubblar sedan länge och bryter igenom ytan då och då.
Ett av de senaste ”avslöjandena” i frågan är Aftonbladets artikel i dag om att SFM-föreläsaren Muadh Zamzam lär ut att 12-åriga flickor hamnar i helvetet om de inte täcker sig. Den här artikeln sätter lite ofrivilligt fingret på ett problem med hela debatten kring MUCF och de muslimska föreningarna i allmänhet. Det problemet kan sammanfattas med frågan: vad hade ni egentligen väntat er?
Aftonbladet är en kvällstidning som vill ha klickvänliga rubriker, så självklart hittar man en formulering som man hoppas ska trycka på så många känsloknappar som möjligt hos en genomsnittlig svensk läsare: 12-åriga flickor, helvetet, täcka sig. Inget underligt med det. Men kan någon verkligen egentligen bli förvånad över den här åsikten hos en from muslim? Och vad säger det i så fall om svenska föreställningar om islam i allmänhet, och islam i Sverige i synnerhet?
Vi verkar föreställa oss att alla element inom religionerna som vi ser som problematiska och obekväma utifrån vårt svenska upplysta perspektiv är något som egentligen sitter ganska löst och välvilligt kan folkbildas bort.
Rimligtvis kan man uppröras över att en förening där den här sortens åsikter sprids får skattepengar från en myndighet som uttryckligen ska främja bland annat jämställdhet. Oavsett vad man tycker i själva frågan om huruvida 12-åringar bör täcka sig, verkar det ju inte stämma överens med myndighetens uppdrag att de ska hjälpa till att finansiera SFM om det här är den sortens budskap som sprids där. Men, återigen, vad hade man egentligen väntat sig? Kände man inte till att det här är ett tämligen utbrett tänkesätt i den muslimska mittfåran, ingen extremistisk ytterlighetsåsikt?
Säkert innehåller SFM:s ansökningar och stadgar alla de rätta signalorden. Alla föreningar som vill få statliga bidrag gör klokt i att få in dem i rätt sorts skrivelser på rätt ställen. Inget underligt med det heller. Det finns ett stort glapp mellan ”läpparnas bekännelser” i enlighet med de fina orden i de statliga uppdragen och hur den faktiska verksamheten ser ut där ute i föreningssverige. Det här borde väl – handen på hjärtat – inte förvåna någon som har något slags erfarenhet av föreningsliv?
Det underliga ligger faktiskt inte ens i den eventuella naiviteten inför att just islam möjligen skulle vara en smula inkompatibelt med de statliga svenska värdegrunderna, utan i hela den svenska attityden gentemot andra synsätt, särskilt religiösa.
Vi verkar föreställa oss att alla element inom religionerna som vi ser som problematiska och obekväma utifrån vårt svenska upplysta perspektiv är något som egentligen sitter ganska löst och välvilligt kan folkbildas bort. Vi kanske sneglar på den förändring som vår egen svenska kyrka gått igenom de senaste årtiondena och tänker på det som den naturliga riktningen i hela världen – om den bara liksom förstår. Vi tänker, kort sagt, på våra egna värderingar som vanligt sunt förnuft, och ser inte ens att de är just värderingar.
Ett tragikomiskt belysande exempel på det här inträffade för ett antal år sedan när Dalai Lama, som åtnjuter ett mycket högt anseende i Sverige, trampade i klaveret. Han fick en direkt fråga av en svensk om varför de som omkom i den stora tsunamin 2004 faktiskt omkom. Hans svar var att de omkom för att de bar på karma. Det borde ju inte förvåna någon som har den mest elementära kunskap om buddhism, men den ledde till extremt dålig stämning. Man hade förväntat sig att den jovialiske Dalai Lama skulle ha några trösterika ord som strök inte bara vårt nationella trauma, utan även vår värdegrund medhårs. I stället visade sig han faktiskt vara buddhist! Arga insändare krävde att han i framtiden skulle förvägras inresa i Sverige för den här otroligt okänsliga kommentaren.
Vi kan självklart fortsätta att när medielogiken och opinionen kräver det låtsas uppröras över att muslimer faktiskt är muslimer, kristna faktiskt är kristna, eller buddhister faktiskt är buddhister. Men om man vidgar perspektivet en aning framstår det som rätt löjligt.
