Två dagar efter terroratattacken i Stockholm har en viss tomhet infunnit sig i väntan på vad nästa fas ska bli.
Efter den akuta situationen, den kollektiva chocken och sorgen, kom manifestationerna av sympati, enighet och kärlek, men även ilska, samtidigt som de politiska opinionsmaskinerierna började rulla igång så smått.
Det snabba gripandet av den som polisen tycks tämligen övertygad om är gärningsmannen har så klart varit en stor lättnad. Samtidigt innebar det också att media fick en sak mindre att rapportera intensivt om, och en obekväm känsla av spektakel började infinna sig redan under lördagen, som till exempel när SR tog in en retorikexpert för att recensera kungens tal (inte lika ”bra” som talet efter tsunamin, var domen).
Det finns så klart saker att reflektera djupare över här kring medialogik och hur vi tänker om risker i samhället. Bara några dagar innan dådet inträffade en svår bussolycka med motsvarande siffror när det gäller döda och skadade. Men trots att det var något som vi alla löper mycket större risk att drabbas av än terrorattacker, nämligen en trafikolycka, så lär den knappast följas av tillnärmelsevis lika mycket debatt. Under söndagen dödades över 40 personer i två ohyggliga bombattentat mot koptiska kyrkor i Egypten, men det är rimligt att anta att rätt många svenskar knappt lade märke till de tiofalt dödligare terroristdåden, eftersom de skedde i ett annat land, långt bort, där man man liksom utgår från att sådant kan hända.
Det är inte så underligt att ett terrordåd – kallblodigt mord – väcker större reaktioner hos oss än en olycka. Även om vanliga bilolyckor kommer att fortsätta kräva ojämförligt fler människoliv än terrorattacker i Sverige, så har de inte samma psykologiska effekt, eftersom de inte involverar ett ont mänskligt uppsåt. Det kan vara skrämmande att tänka på hur farligt det är med bilar, men inte lika skrämmande som att människan bredvid oss, som vi inte ens känner, kanske vill döda oss. Det är ju ändå andra människor vi människor tyr oss till, inte bilar.
Ändå är det viktigt att behålla ett öga på det här lite större perspektivet. För det tog inte lång stund innan människors reaktioner började dela in sig efter politisk uppfattning, och ett fruktansvärt våldsdåd och en obeskrivlig tragedi för alla offer, anhöriga och vittnen, plötsligt blev något annat – ett politiskt verktyg.
I den ena änden av spektrat angrep till exempel en ledare på sajten Samtiden med mycket hårda ord etablissemanget, och sade att dådet var ett resultat av att personer som fått avslag på sin asylansökan inte avvisas, och utkrävde ansvar för detta. Det kan tyckas stämma i sak, men antalet terror- eller våldsdåd i relation till antalet asylsökande i Sverige med icke verkställda avvisningsbeslut visar snabbt att det höga tonläget i den här kritiken knappast är helt proportionerlig, åtminstone inte om man bara ser till den statistiska riskbilden.
I den andra änden talar många av de stora medierna bara om kärlek och enighet, och att man ska möta terrorn med ”mera kärlek”, vad nu det exakt ska betyda, rent konkret. Det tycks finnas ett starkt element av att försöka begränsa den skada man tänker att det här dådet kan göra på den mångkulturella ideologi som dessa medier investerat tämligen hårt i.
Mellan dessa poler försöker olika debattörer prata sakfrågor om övervakning, säkerhet, arbete mot våldsbejakande extremism – vilket så klart är relevanta saker att tala om, men de var precis lika relevanta dagen innan dådet, och har egentligen inte förändrats mycket av det.
Det är så här ett par dagar efter dådet ganska oklart vad det kommer att få för politiska och samhälleliga konsekvenser.
Hade det varit en svensk IS-återvändare eller någon annan som deltagit i konflikerna i Syrien eller Irak hade säkerligen tonläget i diskussionen om våldsbejakande extremism blivit avsevärt skarpare. Nu tycks det ha varit en uzbek, en folkgrupp från en gammal sovjetstat i Centralasien som en del svenskar kanske inte ens känner till, även om den här delen av världen påverkas starkt av islamistisk extremism. Och det är lätt att tänka sig att den hopplösa situation han befann sig i – utan möjlighet att stanna legalt i Sverige, och med en omvittnat mycket svår situation i hemlandet för personer som regimen ser som fiender – påverkade hans handlande. I så fall gör det dådet på sätt och vis mer likt de uppmärksammade morden på IKEA i Västerås 2015 än det misslyckade sprängdådet i Stockholm 2010.
Hur folk kommer att bedöma den nuvarande regeringen i ljuset av detta, och vad det kan betyda inför nästa val, är inte heller självklart. Det tycks finnas en rätt så utbredd uppfattning att statsminister Stefan Löfven uppträtt statsmannamässigt och bra, samhällsfunktionerna verkar i princip fungerat utmärkt under den akuta krisen, och den hårt ansatte rikspolischefen Dan Eliassons aktier borde åtminstone inte ha försvagats av att polisen så snabbt och resolut grep den huvudmisstänkte.
Dessutom hade Socialdemokraterna redan gjort en politisk sväng mot att signalera ”hårdare tag” i frågor om invandring och brottslighet, något som manifesterades på deras kongress. Däremot skulle det förvåna lite om inte åtminstone Sverigedemokraterna kommer att öppet använda det här dådet som ammunition mot regeringen vid något tillfälle mellan nu och valet. Och regeringen kommer nu sannolikt att behöva skärpa både tonläge och praktiskt arbete mot islamistisk extremism.
Alla kommer så klart att stoppa in den här händelsen i sina egna förklaringsmodeller av samhället och världen i stort. Men kanske borde vi stanna upp åtminstone en liten stund och kontemplera två saker som varit lika sanna i mänsklighetens hela historia: människolivets osäkerhet och sårbarhet, och den enskilde individens moraliska ansvar för sina handlingar. För oavsett omständigheterna valde gärningsmannen till sist själv att kapa lastbilen och hänsynslöst försöka döda så många oskyldiga civilpersoner han kunde. Det ansvaret ligger för alltid på honom och ingen annan.
