Fallet med de centerpartistiska nämndemännen som tycktes tillämpa shariatänkande i en misshandelsdom har varit de senaste dygnens hetaste nyhetsämne, och med goda skäl: förutom den kontroversiella frågan om särrättigheter för muslimer och den ännu mer infekterade debatten om huruvida det pågår en ”islamisering” av Sverige, så lyckades den dessutom på allvar sätta ljuset på problematiska aspekter med nämndemannasystemet.
Men bakom själva sakfrågorna säger den här affären också något om det svenska samhällsklimatet, nämligen att saker och ting kan verka helt oproblematiska, tills det plötsligt sker en 180-graderssväng och alla ska avgå – genast. Eller som Ernst Rolf sjöng redan på 30-talet: Det går så länge som det går, och sen går det inte alls.
Båda nämndemännen, Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson, åkte ut ur partiet med en väldigt fart när väl skandalen var ett faktum, och partiföreträdare tvingades gå ut och säga att, nej, Centern är inte för sharialagar. Inte direkt den sortens besked ett parti önskar behöva leverera. Men som Anosh Ghasri skriver i Dagens Samhälle: ”Aldebes åsiktsfacit kan omöjligen ha varit okänt för partiet”. Det har långt tidigare exempelvis florerat videos där hon uttryckt att särskilda arvsrättsregler borde gälla för muslimer i Sverige.
Fallet är inte helt olikt det med Yasri Khan, som petades från en kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse efter att han vägrat ta en kvinna i handen, en klart mindre graverande, men extremt symbolladdad händelse. Även där var svängradien minimal. Man får en känsla av att det här är en fråga där det svenska debattklimatet gjort partierna till något slags hysteriska vindflöjlar: å ena sidan vill flera av dem helt uppenbart locka till sig förmenta företrädare för den växande gruppen muslimer i landet, rent krasst för att vinna de sistnämndas röster, men också för att det stämmer så bra in med det allenarådande mångfaldsbudskapet, med värdegrunden. Det blir en win-win, om man nu ska vara lite cynisk.
Baksidan av myntet är dock att de värderingar som de här personerna bär på inte sällan är oförenliga med andra heliga kor anno 2018, som jämlikhet mellan könen, enligt vår nuvarande svenska definition. I bakgrunden ligger två monster och lurar som inget svenskt parti vill förknippas med. Låt oss kalla dem ”sexism” och ”islamofobi”. Ända upp tills dess att det blev ohållbart i relation till anklagelsen ”sexism” var man tvungen att se upp för anklagelsen ”islamofobi”. Det är därför de här situationerna liksom slagit igen som råttfällor – inget till allt på nolltid. Det går så länge som det går, och sen går det inte alls.
Nu råkar det handla om muslimska företrädare för svenska riksdagspartier, men det här mönstret går igen även i andra frågor, och borde stämma till eftertanke. Vissa frågor är uppenbart så känsliga att våra folkvalda företrädare inte riktigt kan förhålla sig till dem på ett normalt sätt. Om det är ”värdegrunden” som de promenerar omkring på så framstår den snarast som ett minfält.
