LO-redaktörens twitterattack på polisen förtjänar en diskussion
Poliser i Visby, juli 2018. Arkivbild. Foto: Susanne W Lamm / Epoch Times


Efter den fruktansvärda tragedin där en 20-årig man med autism och Downs syndrom sköts ihjäl av polis gick Martin Klepke, politisk redaktör på LO-tidningen Arbetet under torsdagen ut på twitter med förbluffande grova angrepp på polisen.

”Vad är det för IDIOTPOLISKÅR vi har i det här landet? Försvarar nazister och skjuter ihjäl utvecklingsstörd med Downs syndrom som går runt med en leksakspistol. Polisen är vår fiende”, skrev han. Samt: ”Vi vet redan att nazister vill avrätta personer med utvecklingsstörning. Vill svensk polis ge en hjälpande hand?”

Tweetarna raderades, men skärmdumpar hade då redan börjat cirkulera. Flera twitteranvändare frågade sig om det var ett falskt konto, ett bluffmontage, eller om Klepke hade hackats, men tweetarnas autenticitet intygades av flera som sett dem på Klepkes sida. Senare bad Klepke om ursäkt, inte på sin egen twitter, utan som ett svar till ett twitterkonto tillhörande en södermalmspolis, @YB_Sodermalm. 

"Ber om ursäkt för mitt tidigare tweet. Raderade men inte tillräckligt snabbt, tydligen. Vi har en liten L, 16 år, med Downs syndrom hemma. Tweeten var känsligt (sic) och överilat."

Just nu ser det hela ut att blåsa över i och med detta. Förutom personer på sociala medier, några bloggare på högerkanten och nyhetssajten Nyheter Idag tycks ingen intressera sig för Klepkes twitterhaveri. Kanske för att dödsskjutningen i sig är en så fruktansvärd händelse att sidospår i form av att hålla folk ansvariga för vad de säger framstår som ovärdiga, vilket så klart är rimligt. Men kanske också för att den här sortens tongångar mot poliser inte ses som så oacceptabla.

Klepke skrev den 12 juli indignerat om Nordiska Motståndsrörelsens framfart i Almedalen och polisens upplevda passivitet, och kallade där polisens ”osanningar” för ”stötande”. Kanske levde den indignationen kvar. Uppenbarligen brann det i huvudet på honom av personliga skäl.

Det spelar egentligen mindre roll.

”Polisen är vår fiende” är ändå inte ett uttalande som man kan kasta ut och bara ta bort med en ursäkt i ett twittersvar, åtminstone inte som profilerad politisk redaktör på en av arbetarrörelsens viktigaste tidningar. Det kräver något slags ytterligare förklaring om varifrån det kom, vad det egentligen syftade på, och hur man faktiskt ser på polisen. Kanske kommer det så småningom.

Den här sortens polisförakt och polishat är något man förväntar sig från extremvänstern, men att en av LO:s mediaföreträdare ger röst åt det är anmärkningsvärt. Ställer man i grunden upp på det nuvarande samhällsskicket, vilket socialdemokratin ju tycks göra, så måste man acceptera polisen som en av dess delar. Att kritisera den, som Klepke gjorde i sin ledare, är så klart legitimt. Att antyda att poliser avrättar personer med utvecklingsstörning är oanständigt.

Många är nu igång och försöker lösa frågan genom att göra polisens tillvaro osäkrare. Vänsterpartiets Ali Esbati vill utreda om polisen ”i normalfallet” ska vara obeväpnad. Det kan framstå som tondövt mot fonden av det exempelvis ökade gängrelaterade vapenvåldet och polisbristen, men det är åtminstone en del av en diskussion som kanske är oundviklig efter en sådan här händelse.

Något som också kanske borde diskuteras i ett senare skede är vad som är rimligt att opinionsbildare häver ur sig mot polisen i offentliga fora. Samhället kräver nämligen av polisen att de utan att tveka, och med risk för eget liv, ska rycka ut och försvara även Martin Klepke om det behövs.