Samtidigt som regeringsbildningen gnisslar vidare har en efterhängsen eftervalsdebatt tonat fram: Frågan om så kallad ”klanröstning”.
Troligen bör man vara tydlig och inte använda det begreppet, något som författaren och skribenten Per Brinkemo, som får anses vara den som införde begreppet ”klan” i svensk politisk debatt, påpekat. Men risken är att ”klanröstning” – liksom en hel del andra missvisande men kärnfulla ord, som liksom ligger bra i munnen – redan har satt sig och kommer att leva kvar som något slags politiskt laddat paraplybegrepp.
I verkligheten, om man ser på den rådande debatten, handlar det dock om en del rätt disparata fenomen, som, även om de har med varann att göra, inte så enkelt kan klumpas ihop. Framför allt tre historier har uppmärksammats.
Dels har vi avslöjandena i SVT:s Uppdrag Granskning om att en miljöpartist i Botkyrka försökte ”sälja” röster till Moderaterna mot löfte om bygglov till en moské. Dessa röster skulle hämtas in genom att den lokala imamen helt enkelt sade till församlingen att rösta på Moderaterna. Det här är ett i andra länder rätt vanligt förfarande: att en företrädare för en grupp med upplevt gemensamma intressen förhandlar under bordet med en lokal kandidat och går med på att försöka få gruppen att rösta kollektivt.
I den svenska politiska traditionen, där varje enskild individs medborgaransvar, samvete och bildande av en personlig åsikt starkt betonas och uppmuntras är det här dock något främmande, vilket också tydligt syntes på reaktionerna. I detta fall finns möjligen en annan, mer kollektivistisk politisk kultur i botten, men det är missvisande att tala om ”klan” – väljarna i fråga förenas i så fall av religion, men ännu mer av ett specifikt intresse: en moské.
Sedan har vi frågan som väckts om varför Socialdemokraterna har så formidabla röstsiffror i utanförskapsområden. Det kan dock troligen, som påpekats, delvis förklaras med att S faktiskt är väldigt aktiva där, inte bara med dörrknackning inför valet, utan fortlöpande genom olika typer av föreningsliv, det som brukar refereras till som ”rörelsen”. Där har många andra partier, som numera ofta funkar snarast som kampanjorganisationer runt val, mycket att hämta igen. Att det i huvudsak skulle handla om att vissa inflytelserika personer uppmanar folk att rösta kollektivt har det hittills inte framkommit några belägg för. Även här är alltså ”klan” troligen missvisande.
Det tredje fallet rör Leila Ali Elmi, Miljöpartiets oväntade nya riksdagsledamot från Angered, som kryssades förbi 19 namn på listan, trots att hennes politik tycks högst oklar, åtminstone för nästan alla utanför Göteborgs norra förorter. Även om bilden av henne och vad hon kommer driva för politik troligen kommer att klarna framöver, så är det ganska anmärkningsvärt att hon främst tycks ha bedrivit sin valkampanj på somaliska, riktad mot somalier, och väldigt mycket pratat om att hon ska företräda Sveriges somalier i Sveriges Riksdag.
Att hon skulle ha röstats fram helt och hållet med hjälp av en eller flera somaliska klaner lär bli svårt att bevisa, och det är knappast heller det intressanta i hennes fall. Av de tre nämnda diskussionerna i det här ämnet är det dock detta som borde väcka mest funderingar och diskussion.
Här tycks det nämligen handla om en uttalat etnisk valkampanj, där man vänder sig till och företräder en viss etnisk grupp, i högre grad än svenska folket i allmänhet. Det här är ju inte heller något underligt i stora delar av världen, men det har inte funnits i det tills nyligen så homogena Sverige, och det har definitivt potential för att i grunden förändra svensk politisk kultur.
Redan i det här valet fanns ju rörelser som starkt betonade svensk etnicitet, men ingen av dem rönte några större framgångar. Om det skulle börja gå åt ett håll där olika invandrargrupper kampanjar, röstar och representerar enligt uttalat etniska linjer är det dock lätt att föreställa sig att sådana rörelser som främst eller enbart säger sig representera etniska svenskar också skulle växa. Det är svårt att tänka sig ett scenario på sikt där identitetspolitiken bara växer i vissa läger och inte i andra.
Än så länge är det för tidigt att dra några större växlar på detta, men att den här typen av frågor – vad vi än väljer att kalla dem – kommer vara ännu mer aktuella och omdiskuterade kring nästa val är nog en lågoddsare.
