Det känns väldigt länge sedan, men det var egentligen rätt nyligen, som den politiska diskussionen handlade mycket om att alla trängde ihop sig ”i mitten” – både i Sverige och internationellt. Moderaterna under Reinfeldt kapade till exempel åt sig en rejäl bit av Socialdemokraternas väljare genom att röra sig mot mitten.
Men sedan hände något. Det var som när blixten slog ner i Mattisborgen i ”Ronja Rövardotter”. Plötsligt fanns det två nya sidor, och mitt i den där mitten där alla hade gyttrat ihop sig gapade en avgrund, där ingen kunde stå. En stor del av förvirringen i svensk debatt just nu tycks ha sin grund i att man inte hunnit vänja sig vid det här nya helvetesgapet.
Folk må peka på Trump, flyktingkrisen, massinvandringen, finanskrisen, Brexit, SD:s starka tillväxt och andra faktorer för att förklara vad som förändrat det politiska landskapet, men de orsakerna har i sin tur rötter, som så småningom förlorar sig i historiens irrgångar. Vad som dock är tydligt är att det politiska landskapets kontinentalplattor faktiskt har rört på sig under oss, och ett nytt men tydligt gap har öppnat sig. Dessutom, eftersom själva marken och landmärkena flyttats runt, är folk inte ens särskilt ense om var vi befinner oss längre.
Det kan vara lättare att se om vi lyfter blicken lite mot utlandet. Senator John McCain, som svartmålades hejdlöst i svensk media under Obamas glansdagar, visade sig exempelvis ha förflyttats till att bli något slags hjälte för stora delar av samma tyckarkår vid sin död nyligen. Trumps seger kvaddade tydligen kompassen för ganska många.
Men det viktigaste är nu att även om rätt många med munnen hävdar att de står "i mitten", så är det tydligt att man står på den ena eller den andra sidan gapet. Det finns ingen fast "mitten" där folk är någorlunda överens, och sedan ökande polarisering utåt kanterna – det är ett bråddjup av fiendskap som skiljer folk som bara står ett par meter ifrån varandra. Observera bara varifrån invektiven och fultolkningarna kommer flygande när någon säger något oförsiktigt nästa gång, så förstår du genast på vilken sida gapet vederbörande står.
Utifrån exemplet McCain går det också att förstå hur en tidning som DN, som kallar sig ”liberal” (vilket i Sverige betytt ”borgerlig”) nu landat med båda fötterna på samma sida gapet som den forna fienden Socialdemokraternas nuvarande ledning, samtidigt som man tycks inbilla sig att man står i den där ickeexisterande mitten. DN lät nämligen blicken helt följa det ”liberala” USA, som efter Trump kantrade över våldsamt åt vänster, och tycks nu inte se vartåt man själv drivit.
Naturligtvis märks det här i den svenska inrikespolitiken, eftersom mitten var den plats där alla gyttrade ihop sig under 2000-talet, och nu går det inte att stå precis där längre, hur mycket ”centrist” man än tror att man är. Man måste sätta fötterna på den ena eller den andra sidan gapet, eller rasa ner i ingenting.
Ulf Kristersson trampar just nu i mångas ögon luft, som Gråben i en tecknad film. Han tror – eller agerar som om han tror – att det fortfarande finns fast mark mellan huvuddelen av hans väljare och huvuddelen av dem som röstade på C och L, trots att all samhällsdebatt tydligt indikerar motsatsen.
Man kan fundera över vad det här gapet består i, för det är sannerligen inte alltid så tydligt. Det tycks ju på ytan finnas mer som förenar vissa av Mattisrövarna och vissa av Borkarövarna, så att säga, och det påpekas också emellanåt i debatten. Ändå gapar klyftan där, bråddjup, mellan exempelvis DN:s och GP:s ledarsidor, vilka båda kallar sig ”liberala”. Eller mellan gamla socialdemokrater som Stig-Björn Ljunggren, Johan Westerholm och Widar Andersson å ena sidan, och partiets nuvarande ledning och Aftonbladets ledarsida, å andra sidan.
Den ena sidans folk ser sig gärna som ”anständiga” och motståndarna som ”oanständiga”, medan den andra sidans folk kanske snarare ser sig själva som pragmatiska och motståndarna som oresonliga ton- och attitydpoliser.
Somliga försöker, likt Birk och Ronja, att hoppa mellan de två sidorna, för att visa att det går, och kanske för att inbjuda till mindre fientlighet. Poddaren Navid Modiri kan exempelvis bjuda in både Gudrun Schyman och den självutnämnde rasisten Daniel Lampinen, och alla däremellan, till långa samtal. Komikern Dave Rubin gör sedan tidigare något liknande i USA med sin Rubin Report.
Men även om det är lovvärt ser det just nu mest ut som ett idealistiskt skuttande; framför allt tycks ”de anständiga” inte vilja veta av något närmande till ”de oanständiga” (vilket man kanske kan förstå om det är utifrån sådana termer man delar in verkligheten). Den allmänna tendensen i samhället just nu är dessvärre att rövarbanden i respektive borghalva rustar sig för strid, och struntar totalt i de där snusförnuftiga ungarna som försöker arbeta för förbrödring.
Och de som envisas med att hänga i luften och låtsas om om den är fasta marken, måste troligen snart bestämma sig för vilken sida de vill landa på – annars kommer de helt enkelt bara att rasa ner i det helvetesgap som är politisk irrelevans.
