Professor Jordan B Peterson har nyligen hållit två föreläsningar på Cirkus i Stockholm. Vi såg friktionen mellan Sveriges offentliga konsensus och Petersons budskap redan när Annie Lööf i tv-programmet Skavlan klargjorde att hon helt enkelt inte håller med den kliniska psykologen och professorn i psykologi om vad den aktuella forskningen säger om jämlikhet och skillnaden mellan män och kvinnor.
Näst på tur är utrikesminister Margot Wallström, som i en feministisk paneldiskussion i Stockholm nyligen kommenterade Peterson: "Jag kan inte förstå varför människor spenderar tid på den där mannen. Jag tror att han har legat under en sten för länge och att han borde ha stannat där. Vi kan inte ha fred i världen om kvinnor är exkluderade."
Det är inte självklart om Wallström faktiskt inte känner till eller inte förstår Petersons syn på jämställdhet, eller om hon medvetet väljer att förvanska den. Jag kommer dock i fortsättningen anta det förstnämnda, då det sistnämnda vore högst opassande för ett statsråd på en så viktig diplomatisk position som utrikesminister.
Peterson har faktiskt aldrig gett uttryck för åsikten att kvinnor bör exkluderas från någonting överhuvudtaget. Tvärtom anser han att både män och kvinnor bör ha exakt samma rättigheter och möjligheter att söka det man vill i livet. Han anser att vi överlag har lyckats ganska bra med detta i västvärlden, och att hindren för kvinnor att jobba upp sig till exempelvis direktörspositioner är minimala utöver kravet på långsiktigt dedikerat arbete och kompetens.
Peterson anser alltså att lika möjligheter för både män och kvinnor är en form jämställdhet som han stödjer helhjärtat. Anledningen till att Wallström missförstår honom är antagligen att hennes syn på jämställdhet skiljer sig.
Det är uppenbart när man läser regeringens mål för jämställdhetspolitiken att regeringen anser att jämställdhet innebär procentuellt lika fördelning av män och kvinnor inom alla sektorer: ”En jämn fördelning av makt och inflytande...För att kvinnor ska kunna uppnå halva den reella makten, oavsett sektor...”. Detta står i kontrast till Petersons syn på lika möjlighet.
Det är sant att fördelningen av män och kvinnor skiljer sig när vi tittar på den aktuella statistiken. Män intar i regel en större andel ledarpositioner i privata sektorn samt tekniska och hantverksyrken medan kvinnor intar större andel ledarpositioner i offentliga sektorn samt administrativa och omvårdnadsyrken. Till exempel vet vi att 98 procent av alla vårdadministratörer är kvinnor, medan 99% av alla rörmokare är män.
Denna könsfördelning är inte något problem i sig, enligt Peterson, då friheten att välja gör att människor väljer efter intresse, och intresse påverkas till stor del av ens medfödda biologiska kön.
Ännu en förklaring till könsfördelningen på toppositioner är att kvinnors biologiska förutsättningar i och med barnafödande gör att kvinnor missgynnas i konkurrensen om positioner som kräver hårt, dedikerat, ihållande och långsiktigt arbete, vilket ofta är fallet inom juridiken och toppositioner inom privata sektorn. Professorn resonerar att detta fortfarande har med frivilliga val och göra, och en kvinna som väljer att konkurrera om en ledande topposition framför att föda barn är fri att göra det.
Detta kan vara orsaken till Wallströms missförstånd om att Peterson anser att kvinnor borde exkluderas. Han har helt enkelt en annan uppfattning om orsakerna, och framför allt åtgärderna som krävs för att hantera könsfördelningen inom vissa områden.
Om man nu anser att själva jämställdhetsproblemet grundar sig i människors valfrihet tillsammans med deras medfödda biologiska prägel, blir det oundvikligt att dra slutsatsen att för att lösa problemet behöver denna frihet begränsas, eller den biologiska prägeln åsidosättas. Oavsett vilken metod man väljer att använda sig av så kräver båda dessa ingrepp utökad reglering av områden som tidigare låg under individens kontroll. Detta är idag Wallströms och den moderna feminismens lösning på jämställdhetsproblemet.
Och med detta kommer vi till hennes fråga varför så många människor spenderar tid på att lyssna på Peterson.
Det verkar som Petersons budskap om individens potential att frivilligt, och med värdighet, axla livets svårigheter, av många uppfattas som sunt och praktiskt värdefullt. Problemet Wallström och den nutida feminismen har är att budskapet om individens roll som offer i ett förtryckande patriarkat inte riktigt uppfattas på samma sätt. Vidare uppfattas inte heller den påstådda lösningen med utökad byråkratisk makt att med tvång omforma samhället enligt rigida ideologiskt motiverade mål som en konstruktiv och trovärdig lösning på problemet med förtryck och orättvisor.
Det är rimligt att anta att det är bland annat detta som ligger bakom utvecklingen att andelen män över 30 som kallar sig feminister nästan halverats på fyra år, vilket en aktuell undersökning visar.
Man kan fråga sig: Är det verkligen en så stor vinst i sig om rörmokaren vi anlitar nästa gång visar sig vara en kvinna? Sätt detta i relation till den bristande tillit mellan män och kvinnor som kommer av att utpeka pojkar och män som förtryckare och att uppmana kvinnor att bekämpa dessa.
Är det verkligen en så stor vinst i sig om vår nästa statsminister visar sig vara en kvinna? Sätt detta i relation till de konsekvenser som kan komma av att tillsätta en statschef utifrån kön istället för kompetens och lämplighet.
Sammantaget ser det ut som Wallström och den feministiska rörelsen går som förlorare ur den här konflikten. Hon må vara en kvinna i maktposition, men enbart denna merit räcker inte för att åtnjuta respekt och medhåll från majoriteten av folket, när hon i sakdebatten framstår som antingen oärlig eller okunnig.
Det är faktiskt fortfarande så att de flesta människor värderar kompetens och ärlighet framför könstillhörighet. Detta borde Wallström och den feministiska rörelsen ta till sig. Och om man inte redan gjort det så borde man åtminstone titta på en föreläsning av Jordan Peterson innan man kritiserar honom.
