De senaste dagarna har vi kunnat läsa i medierna att Bert Karlsson tycks ha klampat i klaveret och ställt till med en kontrovers igen. Han har nämligen i en intervju med Nyheter24 dragit paralleller mellan judeförföljelsen i Tyskland och dagens parlamentariska situation, där SD systematiskt utestängs från inflytande.
I rapporteringen framgår det väldigt tydligt att detta uppfattas som ett problematiskt uttalande. Jan Björklund kallar det "ett av de mest omdömeslösa yttranden som gjorts" och Gustav Fridolin ifrågasätter KD:s samarbete med Bert Karlsson. Karlsson tycks i skrivande stund stå fast vid sitt uttalande, men hävdar att han kan ha blivit felciterad, eller att citatet är taget ur sitt sammanhang.
Så hur förhåller sig saken? Är det totalt oacceptabelt att dra paralleller mellan judeförföljelsen i Tyskland med den situation som SD och dess väljare befinner sig i idag? Eller kan Bert Karlsson ha en poäng? Vi analyserar saken.
Vi börjar med vad Karlsson faktiskt säger. Citatet lyder: "Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma i dag. Då var det judarna, i dag är det SD." På frågan om han vill gå så långt som att säga att det är samma sak, svarar han: "Ja det är klart, det är så jävla korkat allting."
Då dessa citat är det enda vi har att gå på får vi göra vårt bästa för att försöka förstå vad han menar. Antagligen menar inte Karlsson att dagens situation som SD befinner sig i är "samma sak" som den systematiska utsläckning av judiska människors liv som judarna genomlevde i Tyskland under nazisternas tid. Vi borde snarare anta att det han menar är att det finns principiella likheter mellan det tyska etablissemangets hantering och behandling av oliktänkande och dagens svenska etablissemangs behandling av densamma.
Det är rimligt att anta att all form av repression mot judarna under nazisttiden föregicks av uppfattningen att repression mot judar var berättigat. Vi vet att när nazisterna kom till makten i början på 30-talen började judiska människor särbehandlas i praktik och i lagstiftning. Tyska staten slutade anställa judar då de ansågs vara politiskt opålitliga, och judar fick inte längre jobba på universiteten.
Redan här tycks vi kunna hitta vissa likheter med SD:s situation. Det finns många exempel på fall där sverigedemokrater hindrats från anställning eller i vissa fall fått sparken för sin koppling till Sverigedemokraterna. Ett exempel är Rickard Jomshof, som jobbade som gymnasielärare men fick sparken från jobbet just på grund av sin partitillhörighet.
Det finns också exempel på att elever blivit hotade med avstängning från universitet för att ha yttrat åsikter som går i linje med sverigedemokraternas. Sverigedemokrater får heller inte vara aktiva inom fackförbundet Transport, och dagens utfrysning från parlamentariskt inflytande är ännu ett exempel.
De paralleller vi kan tänkas kunna dra utifrån detta är att man i båda fallen tycks tillskriva en grupp av människor en oförlåtlig historisk kollektiv skuld, som är så allvarlig att den motiverar särbehandling från etablissemanget och majoritetssamhällets sida.
I Tysklands exempel handlar det om judiska människors handlingar under och efter första världskriget. I Sverigedemokraternas fall handlar det om medlemmars handlande under tidigt 90-tal under skinhead-eran samt om individuella sverigedemokraters handlande och uttalanden på senare tid. Problemet är att denna kollektivt nedärvda skuld faller lika tungt på varje individ inom gruppen, och varje individ kommer på samma sätt bära på denna skuld som anses motivera särbehandling och förtryck.
Detta är början på något främmande inom vårt rättssystem. Varje individ ska anses vara oskyldig till motsatsen är bevisad, och varje individ bör endast hållas ansvarig för sina egna individuella handlingar, inte för historiska handlingar av andra människor som man nu godtyckligt associeras med.
I Tysklands fall var detta början på en mycket snabb och farlig resa utför. År 1935 får judar inte längre ge ut tidningar. År 1936 får judar inte längre vara tyska medborgare.
1937: får inte längre ta universitetsexamen.
1938: får inte söka vård på allmänna sjukhus.
1939: måste lämna in alla sina smycken.
1940: får inte använda telefon.
1941: måste bära en gul stjärna för att markera att de är judar.
Resten är historia.
Det tycks alltså som om Bert Karlsson har vissa poänger när han gör denna liknelse. Det finns faktiska liknelser mellan Tysklands hantering av oliktänkande och dagens hantering av oliktänkande inom svensk politik. Gemensamt är att initialt ansågs dessa båda grupperingars nedärvda skuld som så allvarlig att den rättfärdigade att samhället aktivt motarbetar dem och utesluter dem från de demokratiska och rättsliga principer alla individer ska vara garanterade enligt lag.
Den i skrivande stund mest sakliga kritiken av Berts uttalande står miljöpartiets Gustav Fridolin för när han i Expressen säger:
”...personen går över alla gränser med ett uttalande som jämställer att partier väljer själva vilka man vill samverka med, med historiens värsta brott, avskaffande av demokratin och industriellt massmord.”
Kritiken ligger i att partierna själva har rätt att välja vilka man ska samarbeta med, och det kan därför inte likställas med systematiskt förtryck. Fridolin har rätt i sak att partierna har rätt att själva bestämma vilka de ska samarbeta med, men tittar vi på den faktiska situationen så är det här en förenklad beskrivning av vad som faktiskt händer i Sverige just nu.
Det vi nu ser hända är att partiledare aktivt väljer att inte lyssna på sina väljares önskan om att förhandla med SD, vi ser åsidosättande av praxis i syfte att missgynna SD, vi har flera gånger sett en form av politisk kartellbildning som syftar till att helt utesluta SD från inflytande över politiken. Dessa saker i sig må inte vara direkt olagliga, om än demokratiskt tvivelaktiga, men sammantaget visar det visst på systematiskt förtryck av ett politiskt parti som grundar sig i uppfattningen att denna repression är berättigad.
Det är välkommet med en öppen diskussion i medier om detta och man får hoppas att medietrycket inte tvingar Bert Karlsson att backa och ta tillbaka sitt påstående. Vi har sett genom historien att dåliga idéer som slår rot kan få väldigt allvarliga konsekvenser. Systematiskt förtryck och censur av oliktänkande har inte visat sig vara effektivt för att bekämpa dessa dåliga idéer, utan detta tycks faktiskt vara en av de dåliga idéerna i sig.
Som ordspråket lyder: "Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.”
Detta är en opinionsartikel. Åsikter som uttrycks är författarens egna.
