Vi har nu gått in i november och fortfarande tycks ingen möjlig regeringskonstellation vara i sikte. De två gångna sonderingsuppdragen kan tyckas anmärkningsvärt halvhjärtade, i alla fall får man den uppfattningen när man följer utvecklingen på håll. Ulf Kristerssons andra försök ser ungefär lika halvhjärtat ut, då det tycks nästan självklart att han kommer bli nedröstad i statsministeromröstningen.
Vad som också kan tyckas anmärkningsvärt är att Annie Lööf har varit i centrum för uppmärksamheten både före och efter valet. Detta trots att partiet inte fick särskilt stort stöd. Med 8,61 procents stöd kan vi, för att få lite perspektiv, konstatera att Sverigedemokraterna har mer än dubbelt så stort stöd och Socialdemokraterna har mer än tre gånger så stort stöd som Annie Lööfs centerparti.
Trots detta ser det ut som om saker och ting kan komma att falla ut till Lööfs fördel och till slut ge henne möjligheten att bilda regering och bli statsminister. Det finns till exempel ingen brist på debattartiklar som pekar ut Lööf som den viktigaste ingrediensen i regeringsfrågan, eller till och med efterfrågar henne som nästa statsminister, och vi kan se henne i tv-programmet Skavlan prata om att Sverige behöver sin första kvinnliga statsminister.
Det vi ser utspela sig kan mycket möjligtvis vara den naturliga parlamentariska utveckling som kommer av den givna mandatfördelningen efter valet. Men samtidigt pågår en parallell diskussion om huruvida denna utveckling kanske inte är så naturlig som vi ofta tar för givet.
Det är allmänt känt att Annie Lööf besökte det mytomspunna Bilderbergmötet förra året. Bilderbergmötet beskrivs som en årlig sammankomst då världens elit träffas under hög sekretess, utan mediebevakning, och sägs diskutera utvecklingen i världen. Deltagarna varierar från år till år och består av allt från politiska ledare och företagsledare till representanter från finansvärlden, akademin och medier.
Vad diskuteras mer specifikt, och vilka typer av frågor beslutas det om? Vi vet inte, då allt sker bakom stängda dörrar och alla deltagare har strikt tystnadsplikt. Detta hemlighetsmakeri gör att mötet ofta kritiseras för att utgöra en intressekonflikt med demokratin, då folket inte har någon insyn i vad våra förtroendevalda gör, säger eller tar del av där.
Vissa människor har uppfattningen att det är på dessa möten som politiska ledare och nationernas politiska inriktning bestäms, och sedan regisseras den mediala och politiska utvecklingen i enlighet med de fastslagna målen. För oss som endast följer utvecklingen genom medier kanske det ser ut som om saker och ting händer spontant och naturligt, men i själva verket kan dessa saker ha bestämts bakom kulisserna för årtionden sedan av människor från fjärran länder.
Låter det som en konspirationsteori? Det är precis vad det är: en teori om en objektivt existerande, konkret konspiration.
På senare år har de som företräder denna uppfattning fått mer vatten på sin kvarn. Vi vet till exempel att Fredrik Reinfeldt besökte Bilderbergmötet i juni 2006 och blev statsminister oktober 2006. Vi vet att Stefan Löfven var på mötet i juni 2013 och blev statsminister i oktober 2014. Tillfälligheter? Möjligt.
Annie Lööf var på mötet i juni 2017, och vem blir nästa statsminister, tro? Som sagt ser situationen ganska gynnsam ut för henne.
Det är tydligen inte bara människor med foliehattar på huvudet som verkar tycka att situationen är värd att ta på allvar. Under valrörelsen publicerades en debattartikel i Expressen av Birger Schlaug och Malou Lindholm där man varnade för att att Lööf förra året blev invald i Trilaterala Kommissionen. Trilaterala kommisionen beskrivs, likt Bilderberggruppen, som en global privat elitorganisation som försöker styra världen bakom stängda dörrar. Även här lyfts farhågorna för intressekonflikt mellan globala intressen och de folkliga nationella intressena.
Schlaug och Lindholm går så långt som att säga att Lööfs medlemskap i Trilaterala Kommissionen "innebär att hon rimligen bör vara diskvalificerad som såväl statsminister som utrikesminister. Att ens vara statsråd i en svensk regering kan ifrågasättas."
Men oavsett vem som nu blir statsminister till slut, och oavsett om detta var resultatet av vad som sades på Bilderbergmötet eller inte, kommer dessa diskussioner och frågor fortsätta eftersom vi inte har någon insyn i de bakomliggande processerna. Vi får helt enkelt hoppas att våra förtroendevalda har styrkan och modet att upprätthålla sina uppdragsgivares intressen, det vill säga folkets, under påverkan från konkurrerande intressen, samt att medier tar sitt ansvar och rapporterar vad som är relevant.
Detta borde vara det minsta vi kan kräva av våra förtroendevalda och medier. Det kan dock vara en bra ide att själv vara vaken och alert, särskilt om tillfälligheterna blir många.
