USA inser att ett eldupphöravtal inte kan fungera på längre sikt utan att Hamas krossas som militärt och politiskt hot, vilket förklarar varför USA fortfarande stöder Israel. Men tiden rinner ut för Israel och gynnar Hamas eftersom det räcker med att det finns kvar för att de ska kunna förklara sig som segrare, skriver Magnus Norell.
I min senaste bok (En personlig resa – från Afghanistan till Marocko) finns ett kapitel om hur jag blev en aktör i den process som ledde till att Israel i maj 2000 drog tillbaka sina trupper från den säkerhetszon man bildat i södra Libanon 1978 efter flera terrorattacker från libanesiskt territorium. I kölvattnet på det korta krig som föregick bildandet av säkerhetszonen, röstade också FN:s säkerhetsråd fram UNSCR 425, som krävde att Israel skulle lämna libanesiskt territorium, samt att en FN-styrka skulle bildas för att säkra gränsen mellan Israel och Libanon. FN-styrkan fick namnet United Nations Interim Force in Lebanon (UNIFIL) och har sedan dess funnits i södra Libanon.
Israel drog tillbaka sina trupper i maj 2000, men det bidrog inte till att gränsen blev lugn. I stället ökade libanesiska Hizbollah sina attacker mot Israel och byggde upp sin militära kapacitet, med ett tafatt UNIFIL som rundningsmärken. Och i juli 2006, strax efter att Hamas kidnappat en israelisk soldat (Gilad Shalit) till Gaza, genomförde Hizbollah en attack mot Israel, dödade några soldater och kidnappade två andra. Detta ledde till ett krig som pågick en dryg månad. 160 israeler och 1 200 libaneser dödades, en halv miljon israeler och en miljon libaneser blev också tillfälliga flyktingar i det egna landet.
