Riksdagspartierna har problem med trovärdigheten och den folkliga förankringen. På 30 år har de tappat 60 procent av sina medlemmar. Det är allvarligt eftersom vi har ett demokratiskt system som bygger på partier som har medlemmar som kan ställa upp i val och arbeta med frågor som är viktiga för väljarna. Den representativa demokratin är inte så representativ.

Det torde ha undgått få människor att de etablerade riksdagspartierna med något undantag krisar just nu. Decennier av kulturkrig sätter sina spår; att styra utifrån känslor i stället för utifrån fakta har bidragit till att ansvaret för landet har ham­nat i skymundan. Opinionsmässigt är det absolut inget konstigt med att partierna åker upp och ner i mätningar av väljarsympatier, men det här är en annan kris. Kanske kan vi se det som ett förlorat decennium. När regeringen Löfven (S) tillsammans med alliansen i konsensus skapade Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet så innebar det ett politiskt krig mot SD, men också en toppstyrning av sällan skådat slag. En toppstyrning som förvisso började med Sveriges medlemskap i EU, där vi bytte folkrörelsedemokratin mot en centralistisk internationell demokrati som innebar att regeringen, myndigheter, näringsliv och vissa större organisationer får sitta med vid borden i Bryssel och bestämma inriktningen på politiken.

Konsekvensen blev att de etablerade partierna tappade kontakten med sina medlemmar och sina väljare. Efter folkomröstningen till EU började medlemstappet och sedan dess har det fortsatt. På 30 år har riksdagspartierna sammanlagt tappat 60 procent av sina medlemmar, trots att tre partier, MP, SD och V har ökat sina medlemstal. Det hör till saken att medlemstappet i andra EU-länder är liknande. Det är en av förklaringarna till det demokratiska underskottet i EU. Klyftan mellan väljare och valda är en tydlig varningsklocka. Den representativa demokratin vilar på partier och om dessa har tappat kontakten med folket börjar det bli dags att fundera över om demokratin fungerar. Vårt demokratiska system bygger på att partierna har aktiva medlemmar som ställer upp i val och framför allt arbetar med frågor som är viktiga för väljarna. Men trots att Sveriges befolkning har ökat betydligt under de senare åren sjunker antalet ak­­tiva politiker. Hur är det då med representativiteten?