Varför springer vi? Varför väljer vi att rusa runt i timmar, dag efter dag? Författaren Haruki Murakami diskuterar det paradoxala i att fascinationen för löpning växer i en värld som snurrar allt fortare. För Murakami är springandet ett inre tvång, en väg till andlighet, självinsikt och vila.
Vi lever i en hektisk värld. Folk springer efter bussen, trängs på tunnelbanan och jonglerar flera metaforiska bollar i luften på jobbet. Men paradoxalt nog har denna hektiska värld fört med sig en fascination för springande. En paradox som Haruki Murakami diskuterar i sin bok ”What I Talk About When I Talk about Running”.
Murakami är en japansk romanförfattare som debuterade i slutet av 1970-talet med romanen Hear the Wind Sing. Han har skrivit böcker som Norwegian Wood (1987) och IQ84 (2009–10) som blivit en del av den moderna romankanonen. Han är även långdistanslöpare. I boken ”What I Talk About When I Talk about Running” diskuterar han vad det innebär att vara en individ som identifierar sig med sin sport. Vad är skillnaden mellan en löpare och en lagspelare? Varför väljer man aktivt att löpa i timmar, dag efter dag? Sådana frågor ställer Murakami, men han begrundar även teman som hälsa, glädje, och åldrande.
