Arne Nilsson tar oss in i trädgårdens mer djuppsykologiska sfärer. Allt växer, allt lockar, allt ropar på trädgårdsmästarens uppmärksamhet på ett lika likgiltigt som inbjudande vis.
Att trädgården är min egen psykolog, det är kanske att ta i. Men den har i alla fall en terapeutisk funktion, som den sköter med all heder. Och då tänker jag inte alls på alla frukter den genererar, tvärtom, jag tänker på allt arbete den ger mig.
Nu ska ni inte tro att jag är arbetsnarkoman. Nej, men en timmes arbete i trädgården ger mig stor tillfredsställelse. I min ålder behöver man något handfast, för man kan ju inte ligga och läsa hela dan. Eller ha långfika med vänner, hemska tanke. Och när jag krafsar, klipper, ansar, putsar, pysslar och pusslar utomhus, så känner jag att det mesta som växer är en timid och vänlig samtalspartner, som råder bot på den leda som annars kan uppstå vid sysslolöshet. Jag tycker att träden nickar instämmande åt mitt mummel. Någon rosenbuske kan kanske ge mig ett tjuvnyp, men det förtjänar jag säkert.
