I vår tid talas det ofta om att vi bör utvecklas, i allt från utbildning till hälsa. Men varför måste vi ständigt utvecklas? Föds vi inte med många egenskaper som vi snarare måste bevara än utveckla?

Redan Augustinus skrev att människan från och med sin tillkomst är en syndig varelse som måste tuktas. I vår tid är syndbegreppet förvisso inte på tapeten, men det finns en utbredd uppfattning om att vi ständigt måste utveckla oss själva.

Jag minns skolårens utvecklingssamtal, där tanken var att barnet, föräldern och läraren skulle sitta och samtala om vilka färdigheter som barnet borde utveckla. Det var lustigt att det benämndes utvecklingssamtal, då det varken var särskilt utvecklande eller samtalande. Snarare var det en monolog som hade följande budskap: Du duger inte i dig själv.